Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juni 1866, sida 2

— Det går inte an, svarade Fosca, — jag måste hafva vakt hos sångarne. — Då kunna vi väl få en kanoe, sade Baptiste. — Hör på, karl, har du någon kanoe i närheten? — Ja, straxt här ofvanför, sennor, svarade Antonio, till hvilken frågan blifvit riktad. — Skaffa hit den fort. Mulatten försvann som en skugga i mörkret. — Hvem var det? frö rien. — En karl; som skall skaffa oss färskt kött redan i qväll. Han måste följa med ombord för att erhålla vidare befallningar. En egendomlig, djerf plan genomfor fransmannens hjerna. Ännu var det kanske möjligt att rädda de olyckliga, om han kunde aflägsna större delen af soldaterna. Men huru? Van att öfverlemna allt åt ögonblieket sprang han nu äfven in i båten, ögonskenligen för att ordna lasten, men i verkligheten för att stufva den så itt den tog så mycket plats som möjligt. Fångarne hade ej gifvit akt på honom och änuu mindre igenkännt honom 1 mörkret. Flera år hade förflutit sedan de hört hans röst, som då hade varit matt och ihålig tillfölje af sjukdomen. Och huru kunde de väl tro honom vara ombord här och bland dem, som stodo i begrepp att tillintetgöra hela deras lefnadslycka! Ifrån kanalen nalkades nu kanoen och stannade straxt derefter på sanden, omkring tio steg från skeppsbåten. — Holla, hvilket är det der fruntimret? ropade kommissarien. — Ivätterskan, sennor, som skall ombord och hyilken jag träffade der borta, de kommissa