Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juni 1866, sida 1

— O, sennor Baptista, — v nora — — — Kom, min gosse! Så länge lifhanken finns qvar är ännu hopp, och om vi inte kunna hjelpa, så kunna vi åtminstone en knif i den fördömde Fosca. Känner mig just lifvad derför i qväll. Har du en kanoe? Un stor, god kanoe, — snabb som vinden. — Kunna vi gå ut till hafs med honom? — Till hafs? — Jag vet inte, — stora vågor på hafvet. Ä — Bah, bättre drunkna än till Buenaventura, sade Baptiste. — Hvar ligger din kanoe? — Straxt derborta vid sandrefvet. — Om vi endast hade någon som höll allt i beredskap der nere! — Theresa! sade mulatten hastigt. — Godt, — och hon skall äfven ta med sig en åra. Bort med dig. Jag stannar här så länge under huset tills du kommer tillbaka. Mulatten mera flög än gick utför gatan, och Baptiste smög sig in under skuggan från närmaste hus, der han ej behöfde frukta en upptäckt, ty för att genomsöka alla hus, skulle soldaterna hafva behöft en hel natt. Antonio dröjde endast några minuter borta. — Hvad nu, sennor. — Hvad kunna vi två uträtta mot alla soldaterna? De skola skjuta oss och släpa den stackars sennoran med sig. — Hvad vi kunna göra, kamrat, det vet jag ännu inte sjelf, log Baptiste i glädtigt öfvermod. — Det måste ögonblicket bestämma. Men jag känner mig lifvad at! ar årma sen