Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juni 1866, sida 1

mirante har lofvat semtio dollar at den, som får tag i honom. — Peske! mumlade monsieur Renard sakta mellan tänderna, medan de öfriga gästerna lemnade butiken för att ej komma i beröring med de bruna, vilda soldaterna. — Men sennores, här finns han inte som ni kan se, han måste då under min frånvaro hafva gömt sig deruppe. Jag ber, stig upp och genomsök hela huset. Jag skulle aldrig vilja herbergera en desertör. — 0, du gode Gud! suckade den arme mulatten och stödde sig med armbågen mot samma fat der Baptiste låg dold, — hvem skall nu hjelpa mitt stackars herrskap? — Kom, sennores, sade Renard, som nu framförallt ville föra soldaterna ur butiken, emedan han visste att hans landsman skulle begagna det honom förunnade rådrummet till flykt. Soldaterna följde honom hastigt i hopp att finna den undflydde; men knappt hade de lemnat butiken, då Antonio spratt till likasom stungen af en orm, ty ur fatet fattade en hanc hans arm, och en röst hviskade straxt derefter: — Jag hjelper dig, kamrat. Kom! — Med ett språng var fransmannen ute wu sitt gömställe, fattade åran, tog bland de öfriga ännu en dylik, som han lemnade å mulatten, och drog den arme karlen, son ej visste hvad han skulle tro, med sig u genom bakdörren. Han behöfde ej lång tid för att gör sig förstådd af mulatten. — Känner du inte igen mig, Tonio? — No sennor! — Det är mörkt — — — Har du glömt Baptiste?