Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juni 1866, sida 2

EeÅLULCSeiLHILSOCH TOIISSåKCr. Poliskammaren. Sednaste branden i Mastkugget. Sistlidne gärlag hölls polisförhör angående den förfärliga eldsvåda, som timade natten till i Måndags, då eld utbröt mellan kl. 1 och 2 i förre hamninspektoren Anton Anderssons hus n:o 101 i Majornas 5:te rote, beläget jemte en mängd andra träbyggnader i en platå högt uppe i Masthuggsbergen, dervid ej mindre än 23 hus nedbrunno och 3 skadades, hvarigenom många fat! arbetare med hustrur och barn blefvo husvilla. Till förhöret, som varade hela förmiddagen, hade inkallats husegarne och flera andra personer, för att i saken höras. Vid undersökningen tillstädesvoro äfven assuransboiaget Skandias härvarande agent, hr C. M. Nyström, och handlanden E. Dahlström, den sednare i egenskap af ordförande i Majornas ebrandstodskomite för fastigheter, försäkrade i städernas bolag i Stockholm och som ombud för Majornas brandstodskomitt för lösören, assurerade i städernas lösörebolag i Jönköping. Först hördes skräddaren Hans Hansson, hvilken bott i huset n:o 98 i nämnde rote, men efter branden jemte hustru och 4 barn måst inlogera sig i danspaviljongen vid Paradiset. Hansson,som genomgått flera eldsvådor och äfven synes ha spelat en af hufvudrolerna vid sednaste branden, uppmanades att redogöra för huru han tillbringat tiden näst före och under densamma. Han berättade att han bott inhyses hos en person vid namn Nordblom i nämnde hus. På Söndagseftermiddagen hade han varit inne i Anton Anderssons hus, der han köpt en smörgås af dennes hustru, hvilken hade salubod. Som han var bekant på stället, hade hon då, liksom vid några andra tillfällen, gifvit honom litet annan mat utan betalning. Sedan han på aftonen hemkommit bad hustrun Nordblom honom att hemta dricka i ett bleckmått hos Anderssons, men om han hade några penningar med sig kunde han ej minnas. När han kom till Anderssons hus träffade han der hustru Andersson och i huset boende arbetskarlen Liljeholm jemte dennes hustru, hvilka sutto å förstugutrappan. Klockan var då ungefär 11. Efter det hustfu Andersson ingått i sin lägenhet hade Hansson fc i ran att få köpa dricka, erhållit det svar, att hon e hade någon sådan, Derpå samtalade de en stund, då hustru Andersson sagt sig vara i behof om penningar och att hon undrade öfver att hennes man, som vistades å annan ort, icke skickat sådane, eller på länge skrifvit till henne. Någonting vidare hade icke yttrats dem emellan. Han stannade der blott en liten stund, hvarefter han begaf sig hemåt, då hustru Andersson tillstängde sin förstugudörr; men som han ej kunde trifvas i sin bostad, der man besvärades af ohyra och andra obehagligheter samt oroades af buller å Söndagsaftnarne, gick han ut vid 12-tiden, för att tillbringa en del af den vackra sommarnatten i det gröna, hvilket skett flera gång ger förut, då han icke velat stanna i hemmet. Dervid träffade han tvenne arbetskarlar, som hette Hammaren och Svensson, med hvilka han begaf sig till en källa, der de sutto en stund. Här skiljdes Svensson från dem, men Hansson och Hammaren gingo öfver bergen ned till Dahlinska ängen. Medan de promenerade der gåfvos brandsignaler, hvarpå de skyndade genom Dahlins gata för att återvända hem. När de passerade nämnde gata öppnade en herre ett fönster och frågade om de visste hvar eldsvådan var, hvartill svarades att denna tycktes vara i Masthuggsbergen. Någonting vidare hade Hansson sig ickel bekant om denna händelse. Aklag. anmärkte att Hanssons berättelse i vissa delar icke stimde öfverens med hvad han uppgifvit, när åklagaren anstlalt enskildt förhör. Åklag. sste bland annat att Hansson förut på aftonen sällskapat med Hammar Pollsm. frågade om Hansson icke öfverenskommit med Hammarån, att de skulle råkas sednare på aftonen. Hansson medgaf att han tvenne gånger på qvällen varit i sällskap med IIammaren, men försäkrade att något aftal härom icke egt rum dem emellan, utan sammanträffade de händelsevis sednaste gången. Husegaren Anton Anderssons hustru, Christina Andersson, uppgat att hennes man var anställd a4 en ångsåg vid Warberg, der han vistades. Om deras hus, der elden utbröt, upplyste hon, att detta ar försäkradt i städ. bolag för 7,300 rdr. Lösegendomen, bestående af varor och husgerådssaker, är assurerad i Jönk ping för 2,000 rdr. Det mesta brann upp och allt hvad som fanns i saluboden. De bodde på nedra botten. På eftermiddagen före branden hade skräddaren Hansson, som ofta besökt både henne och hyresgästerna, inkommit och handlat kaffe och socker. Sedermera hade han köpt en smörgås och då han beklagat sig öfver att han var hungrig, hade hon gifvit honom litet stufvad fisk. Vid pass kl. 11, då hon var inne i sin ligenhet, hade Hansson åter infunnit sig och begärt att få köpa dricka, men som denna var utsåld, kunde han ej få någon. Dervid talades ej någonting om hennes man, och icke heller hade hon beklagat sig öfver penningebehof, ty hvartill skulle det ha tjenat, då Hansson var fattig och ei kunde anskaffa sådane. Hansson stannade blott några minuter, hvarefter hon tillstängde förstugulörren med en bom. Derpå gick hon till sängs i ett rum, der hennes fader och barn lågo. Vid 1tiden bankades det å förstugudörren. Hon steg upp och öppnade i blotta linnet, då hon fann det vara en af hyresgästerna, bagaregesällen J. Andersson, som hon tillsade att stänga dörren på vanligt sätt, hvilket han gjorde. Någon eldfara var då ej synig. Sedan hon derpå lagt sig och somnat, väcktes hon af starka rop från en hustru Johansson, medan denna släppte sig ned förbi Anderssons fönster med tillhjelp af en lina, som fastats ofvanpå, der Johansson bodde i 3:dje våningen. Förskräckt häröfver skyndade hon upp och hörde att id utbrutit i huset. Hon öppnade dörren åt förstugan, men der rasade elden så att det var omöjigt att komma ut, hvarfor hon måste vända tillbaka in i rummet, derifrån hon, fadren och barhen begåfvo sig ut genom fönstret. Hon kunde endast berga några sängkläder. men en chiffonier, hvilken funnos åtskillida handlingar, blef uttagen if andra personer. Huru elden uppkommit sade ion sig ej veta. På fråga uppgaf hustru Anderson, att hon hade några guldoch silfverur, äfensom matoch theskedar af silfver, jemte en loffelkappa belånte å pantlåneinrättningen, hvilka ersedlar innefattades i assuranssumman. Aklag. tann att hustru Andersson blott till en t dessa effekter för honom och äfven andra hänseenden haft stridiga uppgifter. Hustru Anderssons far, förre skräddaren Lars Fröberg, hvilken bodde i samma rum som dotern, lade sig kl. 10 på aftonen och fastän han är tågra och sjuttio år gammal sof han likväl så odt, att han icke hörde det dottern var sedernera uppe och hvad som passerade, förrän det roades att elden var lös. På framställd fråga om Fröberg dagen före randen burit bort ett knyte med kläder, medgaf an detta och att knytet, som han emottagit af ottern, innehållit skjortor, hvilka tillhörde henes man-och som skulle lagas af systern. Derefter hördes följande personer, som vid olycksändelsen bott i Anton Anderssons hus: Smeden P. Ekholm och hans hustru Albertina Okholm. De hade bott i 2:dra våningen och väckes genom nödrop samt springande ofvanpå, då ustrun hörde sprakande från förstugan och manen varsnade eldsken genom en springa å dörren. är han öppnade denna, såg han att det brann nder trappan på nedra botten, hvarför han beämdt trodde att elden uppkommit der. Inom nära minuter hade den uppstigit till andra våninen. Det var således ej möjligt att nedkomma på enna väg. Deras piga nedsläpptes genom fönstret h nådde lyckligt marken. Emellertid hade ustrun ropat allt hvad hon förmådde åt en gran, handl. Christensson, att komma dem till hjelp. enne infann sig ock med en stege, medelst hvil