Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juni 1866, sida 2

Bref. (Från IIand.-Tidn:ns 2 Cöln den 2 Jumi 1866. Man hade ej i fordna dagar telegrafer, hvarmed man kunde skicka sina bå idskap och mobilisera sina trupper. När fienden kom — och det skedde ganska ofta i den gamla ,goda tiden — tände man eldar på bergstopparne. De brinnande vårdkasarne manade den förskräckta befolkningen till strid eller flykt. Ofvan Lausanne ligger en sådan bergsspets, kallad ,le signal. Man anländer dit på en långsamt uppstigande väg, utåt sluttningen af en bergshöjd, som på ena sidan begri sänsar en bändligt vacker dalgång. I djupet sorlar en bäck och på andra sidan möter en brant bergvägg, som d åt Lausannes skarpskyttar en förträfflig skottbana. Man skjuter nemligen tvärs öfver dalgången. De målskjutandes oupphörligt smattrande skott var det enda, som afbröt aftonens stillhet. På spetsen möter en mycket vidsträckt utsigt, hvars vackraste punkt ligger åt venster, der Lac Löman inskjuter en vik mellan höga och branta, ännu snöbeklädda berg — det var en punkt, som påminte mycket om Vierwaldstättersjön. Här ligger det gamla slottet Chillon, med sina med murgröna öfverklädda murar. Så har tiden beklädt med en romantisk grönska denna borg, hvars inre bevarar lemningar af fängelsehålor och tortyrredskap. Det är en bild af medeltiden. Dess minne erbjuder mången gång vissa pittoreska, yttre momenter, som sätta inbillningskraften i rörelse; men han bör taga sig tillvara, att ej forska närmare i det inre. Från le Signal utbreder sig så långt ögat når den norra stranden af Genörerön. Här ligga många små städer, eller större byar, hvilka nästan alla röja spår af gamla fåstningsverk. Ån är det ett torn, än en halfförfallen mur, som framskymtar. Det fanns ej en plats i dessa tider, som ej måste vara väpnad til försvar. Man bör vid studerandet af jernvägstiderna, vara noga uppmärksam på de förändringar, som inträffa med en ny månad. Lyckligt dock när ett förbiseende deraf aflopp så lätt som för IIandelstidningens brefskrifvare den 1 Juni. Bantåget gick en qvart tidigare än förut; han kom ett par minuter försent, men det var en herrlig dag kl. 5 på morgonen och vänligt sällskap. Hvad kunde man bättre göra än en promenad i båt på den klara sjön. Herrligt smakade derefter morgonkafket, intaget uppå kajen, med det förträffliga hvetebröd, som man har öfverallt i Schweiz och hvarå jag gerna velat hemföra ett prof, såsom förebild för vår bageri-industri. En promenad till fots genom Haldimandska parken — en vacker och fri natur — beredde mig tilllälle att höra något om denne man, som varit för Lausanne en god medborgare, i ordets högsta mening hvadan ock staden ärar hans minne. Så har man uppkallat en gata med hans namn. Hr Haldimand var en gammal ungkarl — att han det förblifvit utgör en liten roman — som tänkte godt om sina medmenniskor och handlade derefter. Han känkte, såsom jag förut omtalat, åt staen ett badoch tvätthus, uppfördt till en kostnad af 75,000 fres. Han deltog med liknande belopp i en stiftelse för inda och döfstumma. Han var med om lt hvad som var allmänt gagneligt. Om essa förtjenster är han dock ej ensam, ty det finnes mångenstädes rike män, som ska att handla i samma anda. Men det är ej många, hvilka, likasom denne gamle herre, upplåta sin vackra, vårdade park åt allmänheten. Hr H:s park stod, på hans uttryckliga förordnande, öppen dag och natt för hvem det vara månde, i den uttalade förhoppning att man ej skulle skada hans träd och blommor. Och Lausannes invånare sveko ej denna förhoppning. Ingen trädgård har varit mera fridlyst än denna, som alltid stod öppen. Det blef en stor öfverraskning i den vänliga pensionen, der man qvi ällen förut tagit ett hjertligt afsked af de resande svenskarne, då de nu återkommo. Det var dock blott för en kort stund. Åter ljödo afskedsord på fem olika tungomål, med hopp om och inbjudning till återseende. Jernvägens hvisselpipa ljöd, och snart låg Lausanne gömd för blicken mellan sina FET FE 2