Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juni 1866, sida 1

Bref. (Från Hand.-Tidn:-ns utgifvare.) Lausanne d. 31 Maj 1866. Från Lausanne till Gendve är endast : timmars väg med jernväg och 3 timmar: med ångbåt. Den sednare färden är utar tvifvel angenämast, när den berömda Lac Imon ir så spegelblank som i går. P: ena stranden kantonen Wadts mot sjör sluttande vingårdar, Sådesfsält och natur liga ängar, prunkande i allehanda färgei af blommande prestkragar, tjärblommor och blaklockor — deremellan löfdungar omgifvande de spridda, hvita bvarne, som alla bära en åldrig prägel; öfverst den mörka skogranden. På den andra sidan, uppå långt asständ. uppstiger Savojens dankla Strand. intilldess den når bergstoppar, uppa hvilka ännu hvila lätta strimmor af snö. De höga strandbräddar, som omgifva Geneversjön, sluta sig samman vid staden Geneve, lemnande dock der tillika ett utlopp åt den stora sjöns öfverflödsvatten. Inloppet i den lilla hamnen är vackert. lin stor nyanlagd park bjuder, med sina sontäner och doftande rosor, en vänlig välkomsthelsning åt den landstigande. Der bakom uppstiga stadens hus, 4 å 5 våningar i höjd. bildande många vackra gator. Så är man i Geneve, Calvins och Gencverurens berömda stad. Staden omgifves af vackra, fridfulla, landtliga boningar. Vi fara förbi den nya grekiskt-katholska kyrkan, med dess försyllda kupoler, som erinra om Ryssland och Åsien, och stanna i ett af dessa tysta landthus. Man ringer. Herrn i huset är hemma och. den resande inbjudes, utan vidare omständigheter, utan att behöfva ita i vare sig tambur eller förmak, att stiga in. I det anspråkslösa arbetsrummet till höger om tamburen sitter, vid ett bord med böcker, en äldre herre, liflig i åtbörder och blick, ursäktar sig att han ännu ej hunnit utbyta morgonens arbetsdrägt mot en mera passande för emottagningar, placerar en stol framför sin ländstol och helsar er välkommen. Det samtal, som uppstod, utan länga förberedelser, rörde militära ämnen, med skilt hänsyn till Schweiz milissystem och dess tillämplighet på svenska förhallanden. Den gamle herren lyssnade med största uppmärksamhet till den korta relogörelse, som gjordes rörande Sverges försvarsväsen, med särskilt afseende å dess indelta armö. Man ahörde tillika ett uppzjordt förslag att begagna våra indelta regementen såsom stamtrupper för den milis vi ega, nemligen beväringen, men röjde under den sednare delen en otålighet, som slutligen framkallade ett lifligt afbrytande af den gjorda framställningen. .Hvarföre ej reducera hela armåen och förvandla den till milis? -— Hvad kan man väl i Sverge, med dess stora afstand, uträtta med en så ringa styrka? Men detta blandade system blir i alla hänseenden j bra. Den gann herren anförde: dert förslag att göra den stående arnens befäl till kadre för milisen mötes af hufvudsakligen tvenne olägenheter: att officerare i den förra armeen sällan duga att kommendera milistrupper. De äro vana vid den besoldade liniesoldaten och fatta sällan skillnaden mellan en man, som tagit sjelfvilligt sold, och en man, som blifvit ålagd militärisk tjenst såsom en allmän medborgerlig pligt, hvilken han ej kan undandraga sig. Många goda schweiziska officerare, som tjenat i andra armöer, hafva vid hemkomsten haft mycket svårt att lära sig denna åtskillnad Den andra olägenheten är, att man boröf