Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juni 1866, sida 2

Bref. (Från H.-T:s korresp.) Stockholm d. 4 Juni. Riksdagen ligger i själtåget: man märker det på de korta flämtningarne som kallas plena, hvilka ända tills för en åtta dagar sedan eller antydde den största lifaktighet; men det var Ju gifvet att efter så långt och onsträngande arbete en kastning skulle inträffa; nu äro dagarne räknade för dess tillvaro, och den 21 hujus uppger den sista ståndsriksdagen sin sista suck. Åsmattningen hos dem, som hittills hållit maskineriet i gång, är tydlig och flera af de spänstigaste fjedrarne ha sprungit — sin väg. Borta är baron Klinckowström, som gaf så mycken relief åt sammanträdena, och många med honom, och detta aflägsnande förmärkes äfven ide andra stånden. Baron Klinckowström har rest till Wien med sin furstinna till maka: hon längtade dit sedan den krigiska stämningen blef allt mera lifvad, och efter det i alla fall såg mörkt ut för den här gången med titeln excellens, som baronen så säkert hoppades på. Permitterad är den ene och permitterad den andre, så att det börjar se allt mera tomt ut i stånden. Rumera det blott frågan om hemställanden från utskotten till stånden att ångå sina beslut eller att antaga uppställda voteringspropositioner o. s. v. således ingenting Faf intresse för den stora allmänheten. Hade nu icke valet till justitieombudsmannens suppleant kommit emellan såsom en afledare, så hade jag ej kunnat meddela er något från riksdagen, så tomt hade det var Detta val var nu det näst sista försöket protektionisterna tillgrepo för att demonstrera — , klippt skall det vara!— ty ännu ett finns verkligen att begagna, hvarom mera längre ned. Hr advokatfiskal Rydqvist, kommendör af Wasen och, enligt Allehandas försäkran, den ende i vårt land, som är hemma i nationalekonomi (och annat slags naturalhistoria, säger Bläckstadius) måste man bereda en utmärkelse, snarare ett slags erkänsla, för det myckna lönlösa arbete han nedlagt protektionismens tjenst uti man valde den sär dotera hono g ned 25 röi cCo 24. I davoro vid uppläsandet af valets cin och bondeståndet moltysta, ty gunstlinge n hade erhållit erkänslan; presterna och borgareståndet gnolade litet, men man beslöt att ej ställa till något bråk. Det allra sista tillfället protektionisterne ha för att visa tänderna blir vid behandlingen af bevillningsutskottets utlåtande i anledning af återremiss af utskottets memorial angående ståndens skiljaktiga beslut i frågan om den s. k. klämmen. Utskottet förklarar ännu en gång, att det ej kan göra något vid frågan och häremot har försattaren till anmärkningen om det linierade papperet, frih. Hermelin, reserverat sig. För ombytes skull ber jag er följa med mig på en liten finansiell utflygt, som i dessa dagar torde vara på sin plats. Penningar — — men hvar äro då penningarne? Se der frågan för dagen, en fråga som tränger i skuggan så väl det hotande kriget i Tyskland och det i Italien, i hvilka vi Gudskelof ej behöfva bli inblandade, som krisen i England, i hvilken vi ej hafva några insatser att förlora. Det är rikets ständers banks veckorapporter, som utgöra vår förskräckelse, och sannerligen kan man icke förskräckas då man ser huru den ena millionen efter den andra af vårt så väl behöfliga rörelsemedel, sedlarne, härdt och obarmhertigt indragas i bankens kass chvalf af en styrelse, som gör denna indragning amtingen af hård nödvändighet, ogrundad rädsla eller nyck eller — hvad vet jag? Man endast inför siffrorna i veckorapporterna, men gömmer motiverna åt rikets ständers revisorer till en tid, då glömskans plåster hunnit att utbreda sig ötver de djupa såren, viss derpå att den välkända eskelligheten ej skall tala om , den snö som föll i sjol.. För öfrigt är ju bank-reglementet så väl hopkommet, att Fullmäktige med snart sagdt hvarje sitt handlings ätt kunna krypa bakom detta reglemente. Landet har icke på flera år varit hemsökt af någon missväxt; vi hafva ej hast krig och behöfva ej frukta för att bli indragna i något sådant; vi hafva under de sednaste 10 åren hvarken gjort några fö luster på utlandet eller genom några öfverdrifna spekulationer; affärsverksamheten har varit af sund natur — och ändå äro vi i denna stund inne uti en penningekris, som hotar oss med att göra penningen till allt och arbetet till intet, och så vida ej dessa penningekriser äro enligt högre beslut anordnade såsom ett slags vexelbruk och sålunda i klar eller mulen tid måste återkomma hvart tionde år, så måste här väl finnas någon annan orsak till en panik, som förhållandena i utlandet injagat hos några klenhufvade afmän. Den enda olycka, som gått öfver vårt land, ä vida ej vår ofantA 1—— — —