Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juni 1866, sida 1

MILLA 11.11000C11, IIUTVIILI I AIIILIAMLIIILICL IIIIII— dre farhågor. Man vet dock, att i sarans stund det alltid måste vädjas till det större folkuppbådet, och frågan blir då: hvilketdera är bättre, att hafva detta uppbåd någorlunda öfvadt på förhand, än att hafva ett okunnigt uppbåd att inrangers i en mera öfvad stamtrupp? Asigterna härom äro utan tvifvel olika, men lära väl dock kunna lätt nog sammanjemkas. Skarpare blir meningsstriden i fråga om befälet. Här påyrkar den militäre yrkesmannen ovilkorligen en special bildning, som ej står tillsammans med andra borgerliga förrättningar, och detta t. o. m. i ett land, der flertalet af befälet består af landtbrukare, för hvilka det militära yrket att döma af de studier som deråt egnas — utgör en ledsam bisak. Den schweiziska militärorganisationen gifver en vigtig ledning för bedömande af dessa frågor. Här anses de öfningar, som manskapet genomgår, vara fullt tillräckliga för det afsedda ändamålet. Särskilt anses specialvapnen (utom kavalleriet) vara utmärkta. Bättre skarpskyttar torde intet land förete, och artilleriet anses lemna intet öfrigt att önska, i fråga om ej blott armering, utan ock servis. Infanteriet anses ega all nödig öfning, för att åt bataljonen bereda all den både rörlighet, sammanhållning och säkerhet i manöver, som är nödig till en sammandragning vid inträffande fara, då naturligtvis det alltid finnes någon tid för öfningarnes fullkomnande. Här möter en omständighet, som är af ej ringa betydelse. Befrämjas denna infanteriets bildning lättare genom rekrytbildningens förläggande inom en garnisonsstad, för att, under en kortare tid, der forceras genom fortsatta öfningar, än genom öfningarnes utförande inom distrikterna, under en längre tidsföljd, men med mellandagar? Meningarne härom hafva i Schweiz varit olika. Instruktörerne hafva, åtminstone i Zurich, gifvit företräde åt den sednare bildningen. De föredraga alltså att öfva sina rekryter 18 halfva dagar under 9 veckor, framför att öfva dem 9 dagar eller ännu fera i garnison. I förra fallet har soldaten nemligen mera tid att smälta hvad han lärt och tänka öfver de gifna föreskrifterna; i sednare fallet gifves honom så mycket till lifs på en gång, att mången deraf förvirras. I förra fallet torde äfven mången använda sin mellantid till någon öfning på egen hand. Derom lära alla schweiziska militärer vara eniga, att första årets öfning, utan gevär, alltid bör vara lokal, d. v. s. inom de militärdistrikter, omfattande 20,000 å 30,000 inv., hvari kantonerna äro indelade. Flera, och kildt instruktörerna, som hafva den största erfarenheten, vilja äfven hafva andra årets öfning inom distrikterna, för att till kantonalstaden förlägga först det tredje årets militärskola, eller repetitionskursen, såsom förhällandet för närvarande är för infanteriet i kantonen Zärich. ehuru en ny lag i detta fall är föreslagen, som förordar förläggandet af 2:dra årets öfning till kantonalstaden. Men, invänder man, öfningen i garnisonstjensten och kasernlifvet? Man anser den ej vigtigare, än att den skall kunna tillräckligt vinnas under repetitionskurserna, Den nimbus, hvarmed åtskilliga män af yrket söka omgifva garnisonstjensten, såsom angelägen för , militär anda m. m., kan naturligtvis ej erkännas i ett land, der man icke känner skillnaden mellan en god medborgerlig och en god militärisk anda, utan är benägen att antaga det den sednare icke är god, när den strider mot den förra. I öfrigt har det varit svårt att utröna hvad som egentligen menas med ,,god militärisk anda. Preussiska armeens officerare anse sitt militärväsen företrädesvis representera denna anda, men den är likväl något som på samma gång förbannas af alla de underordnade, hvilka dock utgöra det stora flertalet af dessa representanter. I den preussiska garnisonen ligger andan uti tvenne hufvudmomenter: blind lydnad och vördnad för den adliga officersgraden samt strafflöshet för okynne när det rör civile-. (Det är alltså en ganska dålig anda, som detta garnisohslif utbildat ända till den grad att det nu, med sin spets uti hr v. Bismarck, blifvit både konungamakt, representation och folk örverväldig). Detta måste vara främmande för det fria Schweiz, der hvarje man är på samma gång en ,,civil och der man anser sträng pligtuppfyllelse i tjensten vara något annat än hand-eller slafhydnad. Den svagaste delen af schweiziska armeens vapen är kavalleriet, hvilket icke heller är beräknadt för annat ändamål än ordonnanstjenst, transportbevakning m. m. IUvarje man måste här hålla sig egen häst, och det är ej gifvet att de, som dertill hafva råd, hafva på samma gång lust att blifva kavallerister. Truppen rekryteras mest ur den förmögnare jordbrukareklassen. Kan man alltså med temlig visshet antaga, att den schweiziska armen, i fråga om manskapets duglighet och öfning, fullt motsvarar sitt ändamål, i vissa vigtiga momenter, såsom sjelfförtroende och initiativ, öfverträffande mera exercerade trupper — så återstår dock den vigtiga frågan om befälet. Den söm noga betraktar de kurser, hvilka en schweizisk officer har att genom