Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juni 1866, sida 2

han förarga sig till döds öfver de fördömda landkrabborna. Nu kom båten tillbaka. Huru de karlarne ro! brummade han sakta för sig sjelf. — En eyig lycka att ingen menniska här begriper något deraf, vi skulle annars skämmas till döds öfver vårt patrask. — Må fan ta dem! Och han utspottade dervid förargad sin tobakssaft i hafvet. Båten kom emellertid närmare, och kaptenen — eller almirante, som han helt stolt lät kalla sig, hade redan otåligt riktat sin kikare ditåt. Officeren, som nu stod upprätt i båten, skakade sin upplyftade hand till tecken af motgång, och nygranadiensen utropade med en tyst ed: — Nåväl, sennores, om ni inte vill hafva det på annat sätt, så kan jag inte hjelpa er! — Sennor Culpepper sade han derefter till engelsmannen, — gif order att kanonerna skarpladdas, vi vilja gifva de der herrarne på stranden en helsning från Buenaventura, så snart vi kunna komma litet närmare. Sennor Culpepper sväljde en kötted och gick för-ut, ty hvad som på ett verkligt krigsskepp verkställes genom en order och högbåtsmannens pipa, måste han sielf här öfvervaka och kanske äfven handlägga, om han ville hafva det gjordt. Emellertid uppsteg en gänglig, mager gestalt i en blå rock med blanka knappar och slätborstadt svart hår, samt en liten panamahatt, på däck, hvarest ett par matroser voro sysselsatta med att uppspänna suntältet. Den nykomne hade ett obehagt yttre, ehuru han behandlades med stor aktning af Selfve amiralen. Hans gula ansigte visade en mängd blåaktiga fläckar, 2 —