Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juni 1866, sida 2

Sven Erikson. i Att det genom svenske bondens skaplynne går en kraft, som vet att besegra hvarje svårighet, en trohjertenhet, som ser intet offer för stort, en snarfyndighet, som vet medel för allt, är en lika glädjande som obestridlig sanning. Som en åder af renaste malm genomgå dessa egenskaper folkiynnet, och i mången farans stund, då fäderneslandet genom yttre förtryck eller inre split stått på branten af sitt förderf, har det varit dessa, som räddat det från fullkomlig undergång, Grunden för denna viljans seghet, som bryter sig sin egen väg, ,,som ryggar för ingenting, studsar för ingenting, finner ingenting omöjligt, som tror allting, hoppas allting och kommer ur allting, år utan tvifvel att söka i den njugga natur, som ammat honom. Med denna måste han, så att s:ga, tum för tum kämpa för sin tillvaro. Men under denna kamp få sinnet och armen den spänstighet och kraft, som gifvit nordbon sitt aktade namn. Det är tallen, som med sin smäckra stam, uppspirande ur bergsskrefvan, tyckes hemta sin nöring ur sjelfva graniten. Ja, hvad annat än detta är det, som beredt så mången hyddans som ett förtjent rum bland vårt lands ypperste män? Att mycken slagg vidlåder denna ljusa bild, är, Gudi klagadt, nog sannt, men lika sannt är det ock, att de fel, verkliga eller förmenta, som så ofta tillvitas svenske bonden, mera ligga på ytan, äro ett gift, som från de högre klasserna först på senare tider insmugit sig i karakteren, ty förstår man blott att anslå hans ädlare drifter, skall grundtonen i hans lynne blicka fram likt det renaste guld. En folkets son, hvilken i högre grad än de flesta egde denna spänstighet i sinnet, hvilken, likt det finaste stål, väl böjer sig, men aldrig brister — detta mod, som ej låter krossa sig af motgångar, vore det än de svåraste — denna fyndighet, som under de mest fortviflade omständigheter alltid förmår att finna utvägar, var den man, hvilkens dödsruna vi i dag rista. Sven Erikson föddes den 29 Mars 1801 på hemmanet Stämmemad i Kinna socken af Marks härad. Hans föräldrar voro Erik Andersson och Kerstin Andersdotter. I hemmet, der unge Sven uppväxte, fick han tidigt lära arbetsamhet och ordning — dessa ,,egenskaper, som bygga rik mans bo. I den mån den unge gossens krafter tillväxte, togos de i anspråk, och han var ej gammal, då hans mor skickade honom ut i skog och mark ör att vakta kreaturen. I svenske bondens hus skola alla medlemmar vara närande; ingen får vara tärande. Detta fick han tidigt lära. För poetiska lynnen ligger det en rik näring i detta lif, och i vallhjonets sinne, der det, med Iuren i hand, långsamt vandrar ,.löten framåt, eller då det, liggande på rygg, antingen blickar upp mot den klara vårhimlen eller lyssnar till andehviskningen i tallarnes höga kronor, födas sakerligen tankar, mer sköna än de, som gifvit mången skald sitt frejdade namn. Detta dolce far niente hade dock för den unge Sven intet retande. Hans praktiska sinne var vändt åt annat håll. Vida bättre trifdes han hemma vid ,, mors spolerock-, med hvilken han troligen fick göra tidig bekantskap. Hans mor hade nemligen, för att bereda utvägar att föda det växande hushållet och för att n förskaffa sig någon sparpenning, börjat att va bomullsväfnader för afsalu. Med några bundtar bomullsgarn, som hemtogos från Göteborg, var hon den första inom de ,,sju håradensom började med denna industri, som sedan utvecklat sig till en så förvånande grad. , Mor Kerstin på Stämmemad blef snart en notabel person, och hennes ..stora förtjenster voro i hvar mans mun. Exemplet manade till efterföljd, och man började litet hvar att taga hem bomullsgarn, som utlemnades till fattigt folk, hvilka fingo mot en viss aflöning yäfva det. Inom få år hade detta blifvit tusentals menniskors enda nåringsmedel. Carl Johan, som visste att uppmuntra förtjensten, ät ej heller henne blifva obelönad, och en tjock zuldkedja blef beviset på äfven hans erkännande och välbehag. Allt detta såg den unge Sven, och i hans speculativa hufvud föddes så småningom tanken att olja moderns exempel. Ännu vistades han dock hemmet, deltagande i alla de sysslor, som der örekommo. Dock, vid femton års ålder blef stugan för räng., och han beslöt nu att försöka sig på egen vand. Länge funderadg han härpå, men slutligen lade beslutet mogr ch en vacker vårdag se vi wonom med en li parpenning i fickan och ett natsäcksknyte på ryggen på väg till Göteborg. vid femton år å 0 äg, och snart efann han sig vid målet för sin fård. Väl veande, ,att tid är pengar, gaf han sig dock ej ro tt länge dröja der, och redan på tredje dagen, fter det han lemnat hemmet, hade han vändt iteborg ryggen för att styra kosan mot hemmet. ysver ena axeln bar han matsäcksknytet, nu kanke en smula lättare, men hvad tror läsaren han ade på den andra? Jo, tvenne bundtar bomullsarn, som han uppköpt och för hvilkas skull han eslutit sig till den tolf mil långa vandringen. Ingdomen ser allt i rosenrodt, och svårt är att