styrelse ästadkomna sattigdomen och förvildandet af de lägre klasserna i det förra konungariket Neapel. Dessa klassers sociala och ekonomiska förhållanden äro isynnerhet bedröfliga i de trakter, der röfvareväsendet har sina hufvudnästen. I sådane trakter deremot, der det finnes många mindre egendomsegare, såsom i Reggio i södra Calabrien, der finnas inga eller åtminstone högst få banditer; men der prester och adel ega all jord, är antalet af fattiga och arbetslösa personer stort, och på sådane ställen florerar banditväsendet. Så i Capitanata, der man i mängd anträffar så kallade terrazani, en folkklass, som i ordets fulla mening ingenting eger, utan uteslutande lefver af stöld. Bland de 375 röfvare, hvilka år 1860 uppfyllde fängelserna i denna provins af Italien, tillhörde 293 de med benämningen braccianti betecknade daglönarne, hvilka framlefva den ena dagen efter den andra utan bestämd sysselsättning. Folket är icke, såsom man understundom hörer påstås, obenäget för arbete, utan det har förr endast sällan funnit tilliälle dertill. Då den nya regeringen ville arbeta för en förändring till det bättre i dessa förhållanden, led man ingen brist på flitiga händer vid jernvägsbyggnader och andra allmänna arbeten. Der massan af folket erhöll sysselsättning, der aftog också banditväsendet. Att draga försorg för höjandet af Jordbruket och industrien är derföre regeringens uppgift; härigenom skola äfven xVarbanden försvinna. Den goda viljan härtill förefinnes, men det förderf och moraliska elände, i hvilket bourbonernas regering hållit folket, äro oerhörda, och liksom Rom icke blef byggd på en dag, så kan ett lyckligare tillstånd i detta afseende endast småningom bana sig väg. Visserligen skulle det gifvas ett medel, som snart skulle göra ett slut på banditväsendet. Under Murat undertryckte öfverste Manhes detsamma genom drakoniska edikter, hvilka afskräckte från hvarje förbindelse med röfrarne; genom talrika afrättningar undertryckes denna landsplåga. Men regeringen i Florens anser sig, som konstitutionell, icke böra tillgripa sådane medel, som äro vanliga för en despot med diktatorisk makt. Då denna regering år 1861 försökte sådane medel, och general Pinelli, en af den italienska armeens päste officerare, började utrotandet af röfrarne efter samma princip som Manhes, så uppstämdes en förskräcklig klagolåt i de franska och engelska tidningarne, och resultatet var, att generalen blef återkallad. Vore filantropernas i Paris och London lif och egendom i lika fara, som innevånares i Foggio, Avellino och andra orter, som banditerna öfverfalla, så skulle man icke taga den ringaste anstöt öfver Pinellis method. Regeringen har af allt detta ansett sig böra göra sig det onda så mycket som i möjligt till godo och till nytta, och då den användt den unga armeen för banditväsendets undertryckande, har den härigenom bildat den till kommande allvarsamma strider. Om äfven dessa förföljelser af röfvarbanden icke haft samma värde i afseende på krigshärens öfning, som de franska truppernas krig mot beduinerna och kabylerna i Algier, så hafva de likväl åstadkommit den nyttan, att manskapets oupphörliga rörelse, de gemensamma farorna och strapatserna vida mer befrämja kårandan än den enformiga garnisonstjensten, och att så småningom hela armben genom1 sått en praktisk skola i det lilla kriget, hvilket krig är den vigtigaste delen af krigskonsten för de lägre officersgraderna och gemenskapen.