Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juni 1866, sida 1

Det torde rätt ofta hafva väckt förväning, huru svårt det varit att undertrycka banditväsendet i de södra provinserna, och vi anföra derföre, för åskådliggörande af förhållandena härvid och orsakerna härtill, nedanstående utdrag ur en artikel ur tidskriften ,,Die Grenzboten, hvilken artikel har till titel: Die Kriegsmacht Italiens. I denna artikel heter det: Af stor vigt för armåens utbildande har striden i Syd-Italien mot banditväsendet varit, hvilken strid nästan tagit i anspråk sjerdedelen af armen. Många förmena, med anledning deraf, att man behöfver föra en sådan massa soldater i fält mot detta oväsende, att det icke endast gäller några röfvareband, utan att hela folket i de ifrågavarande provinserna skulle vara obelåtet med sakernas nya ordning och derföre måste hållas i tygeln med en sådan mängd trupper. Hvem som känner de ifrågavarande trakternas natur och det dervarande lägre folkets egenskaper, och som icke med afsigt — till de legitimistiska doktrinernas ära — vill fördölja sanningen, måste medgifva, att så likväl icke är förhållandet. Det är under de sista tre åren ofta lagdt i dagen, att sällan något banditband öfverstigit 200 personer; men om man kastar en blick på specialkartorna er de trakter, der banditväsendet existerar, och om man betraktar bergssträckorna, hålvägarne, ödemarkerna och de skogar, der banditerna finnas, så kan man lätt förstå, att man här ingenting kan uträtta med flygande kolonner. Det är dåraktigt att anse banditbanden fäkta för någon annan idt, än begäret efter rof. Spanioren Borjes hade den villfarelse. att man af dessa banditer skulle kunna bilda ett slags krigshär; men efter några veckors förlopp fick han med döden betala sitt misstag. Italienska armen håller endast fördenskull denna del aflandet besatt, emedan röfrarne endast förekomma på sådana punkter, der inga skyddsvakter finnas. Deras företag bestå uteslutande deruti, att de, frambrytande ur sina svårt tillgängliga och ofta ombytta gömställen, antalla resande, utplundra dem eller behålla dem hos sig som gisslan, tills de betala den fordrade lösepenningen, äfvensom deruti, att de öfverfalla och röfva små, icke med trupper besatta orter, hvarefter de genast vända tillbaka till sina klipphålor eller skogsgömställen. Om man endast besatte de sträckor, der banditväsendet låter höra utaf sig, så skulle man löpa fara, att banden genast begäfve sig till andra, för dem lämpligare, platser, och att militärautoriteterna först erhölle kännedom derom, sedan dessa platser blifvit plundrade. Häraf kommer det sig, att en handfull personer, med noggrann kännedom om landet och väl betjenade af vägvisare och andra kunskapare, tvinga regeriugen att hålla nästan hela Syd-Italien militäriskt besatt. Och de här stationerade truppernas uppgift är icke så mycket att strida, som att ständigt flytta sig än hit än dit. Till någon sammandrabbning med eller något förtvifladt försvar af röfrarne kommer det endast då, när de sistnämnde blifvit inneslutna i något pass eller aflägsen bergsby. Den egentliga orsaken till brigantaccio ligger i den genom en långvarig eländig