Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 maj 1866, sida 1

på ett så föga graciöst sätt. Men här var man så van dervid att ingen drog på munnen, och alkalden framträdde med en styf, något tvungen hållning för att fråga honom hvad han önskade, och hvad fartygen derute ämnade företaga. officeren helsade vänligt, men utan att vidare uppehålla sig med vidare artighetsbetygelser sade han lugnt: — Sennores! jag har kommit hit på min kaptens och amirals, den ädle Don Juan Salcantras, vägnar för att uppforda er att svärja trohetsed åt hans excellens den högtälskade och tappre presidenten Mosquera, hvarigenom ni lorvar att försvara denna plats mot alla fiender till hans excellens, samt att vara hans trogna undersåter. Dödstystnad följde på denna uppmaning, och sjelfve alkalden var i förlägenhet hvad han skulle svara derpå. Men med den spanska racens slughet och smidighet dröjde han icke länge med svaret och yttrade vänligt: — Sennor, vi äro stilla, fredliga borgare i Tomaco, hvilka med trohet fasthålla vid vår regering, och först för några dagar sedan hafva vi erfarit att en revolution utbrustit i landet. Att den nye presidentens i Panama namn var Mosquera visste vi ännu icke, och ifall ni derifrån medför den skriftliga befallningen om det nyss åstundade, så äro vi med nöje beredda att villfara er önskan. — Regeringen i Panama, sade nu officeren dystert, — är störtad, — general Mosquera regerar nu ensam i landet, och derför hafva de serskilda kuststäderna att af honom allena emottaga befallningar, mer hvilka han aldrig utfärdar skriftligt utar muntligen.