männen funnit strykande afsättning. Medan i Preussen terminen för de nya depnteradevalen ännu icke är faststäld, börja mellanstaternas landtdagar redan diskutera rustningsfrågan och de erforderliga penningbevillningarne. I Wirtemberg begär regeringen nära 8 millioner gulden till krigsrustningar; i Darmstadt begär regeringen 4,105,000 floriner. I Darmstadts ständerförsamling motiverade ministern v. Dalirigk denna begäran med nödvändigheten att i förening med lika sinnade regeringar afvärja hvarje kränkning af förbundsrätten, från hvilken sida den än må komma. Majoriteten af ifrågavarande landtdagar vill synbarligen hvarken lemna sina resp. regeringar värnlösa gentemot Preussen, men ej heller lemna dem fria tyglar till ett korståg med Österrike mot denna nordtyska magt. Deras talare utgå härvid från den ståndpunkt, att striden mellan Österrike och Preussen bär helt och hållet pregeln af en sjelfvisk kabinettspolitik, att ingendera af de begge motståndarne förtjenar Tysklands sympatier, att mellanstaterna böra gentemot kabinettspolitiken ställa sig på de nationella fordringarnes grundval och arbeta på ett tyskt parlament, samt att de tillsvidare böra iakttaga en reserverad hållning, för att, om det kommer till krig, ingripa i det afgörande ögonblicket till förmån för den part, som vill göra de största eftergifter för folkets fordringar. Grefve Bismarcks parlamentsförslag anse de emellertid som icke allvarligt menadt, och skola utan tvifvel framhärda i denna tro, så länge icke ett spår af systemförändring röjer sig inom sjelfva Preussen. Preussiska regeringen har affordrat regeringen i Hessen-Kassel bestämda förklaringar rörande dess ställning i händelse af krig. Ått prinsen af Hohenzollern antagit Rumäniens krona väcker i Wien allvarliga farhågor, och man vädrar härutinnan en Bismarcksk intrig, ehuru preussiska regeringen förklarat sig vara fullkomligt fr mande för saken. ITALIEN. Antalet af frivilliga, som anmält sig, lärer redan öfverstiga 40,000, så att man tänker att ställa regementerna på fyra i stället för två bataljoner. Det är ännu icke beslutadt, huruvida Garibaldis arme skall blifva försedd med kavalleri eller icke. Emellertid hafva redan några hundrade unga män af rika familjer erbjudit sig, att bilda en trupp guider till häst och att sjelfva utrusta sig. Första afdelningen af de frivilliga, som blifvit värfvade i Florens, afgick den 21 dennes till Bari. I de aftågandes spets syntes en fana, på hvilken syntes Venedigs lejon; en stor folkmassa följde dem till bangården. På gatan Cerretani spelades Garibaldihymnen: fönsterna voro uppfyllda med aggor. Den 22 dennes skulle andra afdelningen afgå. Från Venetien tillströmma fortfarande män. Destovärre äro 300 bland dessa icke i den ålder eller af de krafter, att de anses kunna göra ett fältåg. Att återvända till sina hem vore emellertid detsamma, som att sjelfva gifva sig döden: de måste derför stanna qvar uti Italien i afvaktan på bättre tider. Det örut omtalade tillkännagifvandet af den österrikiske generalguvernören i Venetien, lyder så: och med bildandet af beväpnade frivillig kårer i Italiens np nsande stater, har dervarande omstörtningsparti å nyo börjat förföra ungdomen, och, skamligt att omtala, hafva tillochmed individer, hvilka tillhöra det lombardisk-venetianska konungariket, lydt uppmaningar: Den efterlåtenhet, med hvilken man hittills förfarit mot sådane personer, som afvikit till utlandet, kunde nu leda till beklagansvärda missbruk. Derföre anser jag som en pligt — sedan jag vid gränslinierna låtit fördubbla vaksamheten — att å nyo uttryckligen inskärpa, att de afvikningar, som under närvarande förhållanden ske i ofvannämnde afsigt. skola afdomas af krigsråtterna efter martiallagen. reskrift genom sin vigt skall finna det allv ste beaktande. Pligtkänslan bör åligga fäder och andra personer, som äro ansvariga ungdomen, äfvensom kommunalforeståndarne. hvar och en inom sin krets, att vara vaksamma. Äfven böra de ä diga pastorerna, till sina församlingsboars bästa, med eftertryck motverka de orostiftelser och forespeglingar, hvilka äro så ytterst farliga. Venedig den 16 Maj 1566. Toqggenburg. Angående reaktionens stämplingar i södern och de uppträden som dessa stämplingar framkallat, berättar den franska Avenir national följande: ,,Den italienska armåen är förökad med 50 bataljoner mobilt nationalgarde och hvart och ett af linieinfanteri-regementena med en femte bataljon. Denna förökning, som kan anslås till 60,000 man, har till bestämmelse, att tillintetgöra banditväsendet. Reaktionen är antingen för otålig för afvaktande af händelsernas utgång, eller också förmår den icke längre att hålla sin röfvarearme i tygeln. På flera orter hafva banditerna gjort revolt; i Mormanno kom det till en verklig strid mellan banditerna och nationalgardet. Det sednare segrade, och flera arresteringar skedde, men ännu är på långt när icke allt slut. Likaledes tilldrog sig en sådan händelse i Lonocino, och en depech från Melfi berättar, att prefekten der blifvit dödad och staden ett ögonblick varit i banditernas händer. Allt detta synes bevisa tillvaron af en gemensam plan. Banditerna lära vara 12,060 man starka. Reaktionen kan icke med sina stämplingar lyckas hos befolkningen; några mobila bataljoner nationalgarde och linieinfanteri skola vara nog för att göra landet tryggt för reaktionens uppviglingsförsök. Men man kan lätt inse nödvändigheten af att snart göra ett slut på detta tillstånd, och det är säkert, att händelserna i norden skola sluta med en situation, som endast fördenskull ännu består, emedan fienderna inom landet handla gemensamt med dem i utlandet. FRANKRIKE. Fhunn fredsutsigterna synas vara i sti