IR I — — pipan är allde saren föga värd; det finnes ingen vackrare l yn än en landtvärnsman, som ännu eger si sin väl vårdade uniform i behåll — det ss är hans hedersrock, som ständigt skalljl påminna honom om hans pligt att skydda säderneslandet. Den vänlige cicerone, som redogjordesi för dessa förhållanden, omtalade tillika sa J t 1 1 hurusom han samma dag haft besök af sin skräddare, en yngre, mycket duglig man. Denne hade berättat att han bhfvit beordrad att förestå kommissariatet i Tesin, för den händelse att en truppafdelning si kommer att dit afgå, och .jag är viss påft -tillade vår sagesman — att han skall utföra detta uppdrag så att truppen ejll kommer att sakna hvad den behöfver. —fÄ Se der, denne kraftige, unge man, som 1 står såsom ., Wachtmeister på högra fly-t geln. — Om ni efter en månad kommer s till Interlaken, så skall han kanske på det ! artigaste servera eder vid bordet, då hans fader är en förmögen restauratör å det ! och det hotellet. f Den ofvannämnda truppen väckte vår förvåning. Den hade, under visitationen. gjort på stället hvila och stod dervid under de tio minuter, då vi på afstånd be-J traktade densamma, så fast och lugnt som ) l ( ; trots en trupp af gamla soldater. Jag såg ej en fot röras, ehuru gevären upplyftades och framräcktes till besigtning samt hållningen i öfrigt var alls ej stel eller tvungen. Då den sedermera afmarscherade, skedde det med fasta och jemna steg, med raka linier och jemna afstånd. Endast de sednaste lederna felade något i takten. Huru länge tror ni att dessa skarpskyttar öfvat sig? — ,,Det är väl, antager jag, tredje årets öfningskurs. — Herr instruktör, var god och säg desse främmande herrar huru lång tid ni behöft att inöfva denna trupp. — , Det är i dag åttonde dagen.Sådant var svärt att tro, men är likväl faktiskt. Dervid bör dock bemärkas, att! skarpskyttarne utgöra i viss mån en elittrupp, i hvilken ingen erhåller inträde. utan att hafva presterat en ganska hög grad af skjutfärdighet samt med skyldighet att tillhöra en skjutförening, hvari denna färdighet ytterligare utbildas. Tillika anmärktes att Bernaren är serdeles lätt. inöfvad till soldat. Men 8 dagar var likväl en otroligt kort tid. Jag har ock i några år — yttrade vår följeslagare — burit den kungliga militärtröjan; jag har nemligen i min ungdom — tack vare slägttraditioner sedan många generationer tillbaka — varit officer vid; ett kungligt schweizergarde (i Neapel), och jag vet då, att om man från militärtjensten afsöndrar allt hvad som är rentaf Gamascherwesen, så är det återstående, det som krigstjensten verkligen kräfver, intet; som ej kan ganska lätt inläras och inöfvas. — På erinran att det dock måste vara svårt för officerare, som tillika egde borgerliga yrken, att ullräckligt studera den militära vetenskapen, anmärkte denne f. d. officer, att han vore tllt öfvertygad, det i Schweiz armå funnes flera, ej färre; officerare, som med ifver och intresse eg-; nade sig åt sitt kall, än uti andra länders armåer, ty de, som här söka avancement, göra det af verklig böjelse, ej för: utkomsten. De bemedlade kunna göra detta för sitt nöjes skull och för utmärkelsens skull; de obemedlade ega i instruktörsplatserna äfven tillfälle till förtjenst. Dessa åsigter, hvilka jag meddelar såsom ett omdöme af en äldre, upplyst och erfaren man, äro här de allmänna och rådande. Det är också med det största lugn, som Schweiz betraktar de politiska moln, hvilka nu skocka sig omkring den lilla republiken. Det är ingalunda den garanterade neutraliteten, som inger detta lugn, och man döljer ej för sig att kejsar Napoleon, om det kommer till krig, torde hafva ett godt öga till vissa delar af vestra Schweiz; utan det är tillförsigten af att ega ett starkt försvarsväsen. Krig eller kongress — det är nu de stora alternativer, som stå på dagordningen. I en sak hafva alla omdömen jag sport varit enige, absolut enige, det är i fråga om grefve von Bismarck. Om menniskors fördömelse utgör en börda, så har grefve von B. mera att bära än de fleste I i i dödlige. — Man antager dock — ty man tror så gerna på det man önskar — att hans tid är kort. Den svage konung Wilhelm säges djupt och bittert känna de olyckor han dragit öfver sitt land, kunnande nu gå hvarken fram eller tillbaka. Det är en sak den gode konungen tror sig rätt grundligt förstå, det är militärväsendet, ehuru hans vänner, bakom hans rygg, försäkra, att han förstår det ganska litet. Nu har han velat göra denna förmåga gällande på ett lysande sätt, och så har han blifvit ett lätt redskap i händerna på grefve v. B. och derna clique, som drömmer om , Preussens storhet, utan att förstå hvari en nations verkliga storhet ligger. De preussiska junkrarne hafva alltid med sublimt förakt betraktat folkopinionen — nu få de erfara att dennadock är en faktor, som i fråga om krig måste tagas med i räkningen. De hafva ansett flerårig garnisonstjenst nödvändig, för att bibringa manskapet den rätta militära andan, d. v. s. blind lydnad. Nu har detinkanage manskanef olämf första hudordet