Laschinger hade dervid gjort invändningar och sagt, att han ej ville bygga, om han icke fick följa ritningen. Hvad det begagnade murbruket beträffade, instämde de deri att det varit af god beskaffenhet, med två delar sand och en del kalk, hvarjemte Åström förklarade att teglet i de pelare, hvilka han jemte en annan kamrat murat, bestått af gammal helsten, med undantag af en och annan halfsten, som ofta behöfves. Verkgesällen Lembke hade blifvit anställd vid byggnadsarbetet af Laschinger, men hade ej något skriftligt kontrakt med honom. Han hade haft uppsyn öfver arbetet och skulle tillse att ordning egde rum bland arbetarne, som han alltid anställde. Lembke hade funnit murbruket godt och, om slarf någon gång inträffat, alltid låtit rätta felet. Lembke hade på Fredagen sett en spricka i sydvestra pelaren 3 tum från hörnet, på Söndagen hade han talt med Laschinger om densamma, men denne hade då sagt, ,att det var väl blott en sättningsspricka och kunde ej vara farlig. På Måndagen och Tisdagen hade han ej funnit sprickan större, och på Onsdags middag samtalade han med murarne Nilsson och Söderbom om sprickan och yttrade att de borde tala med byggmästaren så snart han kom. Kort efteråt inträffade sammanstörtandet. Lembke ansåg, att den ifrågavarande pelaren varit af för klen dimension, för att kunna uppbära tyngden af tornbyggnaden, och att detta varit orsaken till olyckan. För inkallande af flera personer uppsköts ransakningen till annan dag i denna vecka. Rödjningsarbetets afslutande. Hela natten till Lördagen och hela nämnde dag fortgick oafbrutet, med manskap af garnisonen, arbetet med att undanrödja alla byggnadsmaterialier för att komma till botten af kyrkan. Man kan säga att här bokstafligen icke lemnades sten på sten qvar af den olyckliga tillbyggnaden, allt för att med fullsäkerhet skulle kunna sägas att samhället gjort allt hvad som stod i menniskors makt för att rädda,ett eller annat lif som ännu möjligen icke vore utslocknadt. På Lördagsaftonen kl. 9 afslutades arbetet. Man hade då haft en del af bottnen ren i sender, och sedan ena delen var ren hade man ditflyttat hvad som låg qvar på den andra för att slippa transportera det längre. Men ingenstädes fanns någon menniskokropp. Man hade således ett helt dygn, eller allt sedan i Fredags qväll, arbetat utan att vinna annat resultat, än den tillfredsställelse som utgör belöningen för pligters uppfyllande. Något misstag måste hafva egt rum i uppgiften å de personer som skulle ha varit närvarande vid olyckan, eller ock äro flere räddade än man lyckats få reda på, oaktadt den detektiva polisafdelningen gjort sig all möjlig möda för att samla noggranna upplysningar. Det är dock naturligt att en lös arbetspersonal, som arbetar den ena tiden här och den andra tiden der, ej kan hafva så noga reda på hvarandra — minst efter en sådan händelse som denna. Bland de många oriktiga rykten som lupit kring staden har äfven varit det, att en grosshandlare skulle hafva passerat förbi kyrkan då tornet rasade och blifvit begrafven derunder. Alla lemningar hafva röjts ifrån gatan och man har derigenom blifvit fullkomligt förvissad, att ingen menniska fanns der. Hvad som berättats om att två små flickor varit inne i byggnaden på besök hos någon anhörig bland arbetarne och att de omkommit, har befunnits likaledes sakna all grund. Olyckan är stor nog ändå, och ingen annan kan i någon mån dermed jemföras än jernvägsolyckan vid Sandsjö för ungefär halftannat år sedan. Förlusten nw är 21 personer, som genast blefvo krossade eller efteråt aflidit, och 9 som med svåra skador vårdas å lasarettet och af hvilka de fleste torde komma att i all sin framtid hafva mehn af de erhållna skadorna. Rödjningsoch räddningsarbetet har räckt 314 dygn eller 62 arbetsdagar, om man räknar 12 timmar för en arbetsdag. Genom detta arbete har man räddat, så vidt vi känna, 10 menniskolif, nemligen de 9 som ligga på lasarettet, samt beväringsynglingen Lars Petter Pettersson. Åf tillbyggnaden qvarstår nu endast den tjocka norra muren som är sammanbyggd med den qvarstående delen af det förra skolhuset, samt nedersta delen af de två mellersta pelarne, äfvensom någon del af långsidornas fotmur. Förstörelsen har träffat det förutvarande kapellet betydligt. Dess norra vägg med orgelläktaren, dessutom en god del af hvardera långväggen samt af taket äro alldeles försvunna. Ungefär en fjerdedel eller tredjedel af kyrkan saknas således helt och hållet. Framför ruinen är nu en stängsel af bräder uppförd mot gatan. Begrafningen. Af de 21 döda är en, Julius Wolff, från bårhuset afhemtad af katholska församlingen för att begrafvas å dess kyrkogård. 3 ha blifvit direkt hemförda till sina anhöriga. Desse lära begraftsi går, hvar i sin församling. Enkedrottningen bekostade begrafningen. De återstående 17 liken, som alla ännu förvaras i allmänna bårhuset vid Riddarhusgränden, komma likaledes att begrafvas på enkedrottningens bekostnad. Poliskammaren har uppdragit vaktmästaren derstädes Eriksson att föranstalta om begrafningen. Snygga lackerade likkistor äro levererade af snickaren Wissnell. Liken blefvo i Lördags afklädda och tvättade. I går sveptes de i ny hvit shirting och lades i hvar sin kista med kudde och svepduk, jemväl af shirting, kantad med spetsar. Anhöriga ha dessförinnan fått tillträde för att se de hädangångne. I dag på morgonen skulle man börja att på likvagnar föra ut det ena liket efter det andra till nya kyrkogården. Der öppnas för dem en gemensam graf, hvari kista bredvid kista nedsättes, hvar och en försedd med sin nanmplåt och sin krans. Kl, 1 på middagen kommer pastor primarius d:r Fallenius att förrätta jordfästningen. Huru den stora grafven sedan kommer att täckas och utmärkas är ännu icke bestämdt. Dock torde öfver den, lika väl som under den, komma att utsättas namnen å olyksoffren som hvila derunder. (D. N.r.) Landsorten. Karlshamn. En sharpskyttefest egde under Pingstdagarne rum i Karlshamn, dit, såsom vi förut berättat, Karlskrona-skarpskyttarne gjordt 22 DpD5 nå aftanan hällg on Kalla