Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 maj 1866, sida 1

rodnade och hviskade med hvarandra, och de äldre damerna skakade på hufvudet, samlades alltmera folk framför herr Renards hus, och en fjerdedels timma derefter selades ganska få af stadens qvinliga innevånare, — höga eller ringa — för att betrakta den nya prydnaden. Men till något resultat kommo de ej. Tillochmed ordet ,,COrinolina blef dem en gåta, ty ingen visste hvad det skulle betyda ehuru det ljöd likt spanska. Det fanns nemligen hvarken tagel eller linne deruti, hvilket det annars kunde hafva betydt, utan endast bomull och ståltråd. Slutligen föreslog sennora Ramos svarta tjenarinna, hvilken naturligtvis ej saknades bland de församlade, att man borde fråga hennes matmoder. Hon hade i Bogota alltid klädt sig efter nyaste modet, — ehuru hon gick helt enkel här, och herrn erhöll alltid tidningar, hvilka omtalade allt nytt. Kanske visste hon det. Förslaget var godt, och Renards fru, — en infödd, — atsändes genast för att om möjligt erhålla nödig upplysning, medan damerna qvarstannade på sina poster i den yttersta spänning. De måste erfara huru detta nya plagg skulle begagnas. Ändtligen ester en fjerdedels timma, — och huru lång hade den icke varit — återvände den utskickade, och gåtan var löst. Detta trådflätverk var blott en underkjortel, — de andra klädningarne buros derofvanpå för att riktigt prydligt utspännas. — Detta var hela hemligheten, men lösningen tillfredsställde ej fruntimmerna, ty nu ville de äfven se huru det underliga plagget skulle bäras, och om det var praktiskt, — det vill säga om det tog sig nobelt ut. (Forts.)