Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 maj 1866, sida 1

26 Malmskilnadsgatan), gift, 2 barn, det äldsta 6 år. Carlsson, Carl Erik, dito (n:r 28 Artillerigatan), gift, 3 små barn. Aftonbladet för den 26 dennes meddelar: Afrödjningsarbetet har i natt, liksom under de båda föregående nätterna, pågått oafbrutet, och åkarlag, som aflöst hvarandra, ha till Brunkebergs torg transporterat byggnadsmaterialerna. Man såg sig i första hand nödgad att der upplägga dem, men i dag på morgonen, sedan katolska församlingen skaffat sig en materialgård vid Gamla Kungsholmsbrogatan, har man redan börjat dit afföra nämnde, för trafiken å torget hinderliga samt vanprydande, upplag. Den oförtrutenhet och de ansträngningar arbetsmanskapet, som arbetat hvarje gång i 6 timmar, ådagalagt, förtjena allt loford. Detta gäller synnerligast om båtsmännen, som visat en raskhet och iakttagit ett uppförande, som allmänneligen berömmes. Under de mörkaste timmarne på dygnet har man dels begagnat lyktor, dels hafva ljus, utsatta i fönstren i de närmast intill kyrkan belägna egendomarne utefter Norra Smedjegatan, brunnit hela nätterna. I dag på förmiddagen hade afrödjningsarbetet fortskridit så långt, att man i det närmaste fått den plats, som upptogs af det nybygda kapellet och tornet, ren; men ej obetydligt arbete återstår ännu för att afrödja de massor af grus, sten och sand, som uppfylla det gamla kapellet samt sträcka sig ända fram till altaret. Af inredet undgick såväl detta med sina tillhörande prydnader, som predikstolen och de i nischer placerade bilderna, förstörelsen. Det rykte, som i går, omkring kl. 4 e. m., spridde sig, att man trott sig förmärka 4 personer liggande under tornhvalfven, har icke bekräftats, ty man har nu, sedan nämnda hvalf blifvit fullkomligt aftäckta, ej der fått reda på något lik, liksom man ej heller under den sistförflutna natten eller på morgonen i dag vidare på andra håll anträffat några döda kroppar. 5 eller 6 personer rades emellertid ännu kl. 11 förmiddagen i ag. I fråga om det biträde en mängd personer, icke tillhörande militären, lemnade vid räddningsarbetet straxt efter olyckans timande, ha vi hört flera personer namngifvas, men af skyldig grannlagenhet mot de många öfriga, hvilkas namn vi ej erfarit, som verksammast bidrogo vid de sårades framdragande och första vård, anse vi oss för nä varande ej böra namngifva någon. Det mil manskap, som först ankom till stället, var en afdelning stadssoldater under löjtnant Jurlings befäl. Manskapet måste dock återvända, för att byta om kläder, men hann dock tillbaka samtidigt med sappörerna, som på af konungen, hvilken blott en kort stund efter olyckshändelsen anlände till stället, gifven order ditskyndade. Stadsarkitekten Hedin har, med undantag af några få timmar, uppehållit sig på platsen samt ledt hela afrödjningsarbetet med stor omtanka och skicklighet. Som nödvändigheten ej här medgaf vanliga formaliteters och ceremoniers iakttagande för vinnande af myndigheters tillstånd till hvarjehanda oundgängliga åtgärders vidtagande, har han på eget bevåg anskaffat det civila manskap och de åkare, som erfordrats för-afrödjningsarbetet, som fortgår med all möjlig skyndsamhet. Från lasarettet ha vi hittills ej erfarit några ogynnsamma underrättelser om de sårade. Bland dessa befinna sig tvenne gossar, båda 14 år gamla, om hvilka följande berättas: Kort efter sedan de ankommit till lasarettet samt der blifvit tvättade och befriade från den kalk och det grus, hvaraf de voro inpyrda, uppstod emellan dem, så sjuka de än voro, en dispyt om hvilken af dem som stått högst på byggnadsställningarne, då tornet ramlade. Båda ville de tillegna sig hedern deraf. ,,Det var jag sade den ene. Nej du, sade den andre, ,.jag stod några alnar högre upp, än du. Denna dispyt fortsattes en lång stund med mycken liflighet, samt kom dem att glömma sina plågor. Enkedrottningen gjorde i går på middagen besök å serafimerlasarettet hos samtlige de sårade och talade några uppmuntrande och tröstande ord med hvar och en af dem. Hon har gifvit befallning om, att de vid olyckshändelsen dödade skola begrafvas på hennes bekostnad. Enligt hvad vi hört uppgifvas, komma de att jordas på nya kyrkogården, der de, hvar och en i sin kista, skola nedsättas i en gemensam graf, på hvilken för hvarje lik sedermera uppreses ett särskildt grafkors med den aflidnes namn. Dagen för begrafningen kan ej bestämmas förr än man lyckats framskaffa alla liken.