Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 maj 1866, sida 2

regeringens uppmärksamhet, och vigten af dess besittning framstod allt tydligare, så att äfven det närliggande Ecuador gjorde anspråk på besittningsrätten af Tomaco. Likväl hade man under den sista revolution, som Mosquera anstiftade mot den estående regeringen, ännu känt ganska itet af krigets bördor, och enskilda familjer drogo sig tillochmed tillbaka hit från Bogota, som var prisgifvet åt båda partiernas ströfkärer. Men denna fred skulle icke fortfara länge, ty medan i söder mulattgeneralen Franco slungade upprorsfackan i det lugna Ecuador och för en kort id upprätthöll sin makt med värfvade skaror, utrustade Mosquera i norden ett par små fartyg för att äfven besätta rikets kuststäder, medan han med sina trupper genomtågade det inre och med omvexlande lycka än intog hufvudstaden Bogota, än åter utdrefs derifrån. På ett försvar deraf tänkte man aldrig. — Det parti, som för ögonblicket hade den starkaste skaran, ryckte in, och det andra retirerade för att erhålla förstärkning. Otillförlitliga och oroande rykten att Mosquera segrade eller blef besegrad kringflögo öfverallt längst kusterna och förvirrade infödingarne, hvilka ej hade det minsta intresse af stridens slutliga utgång. Hvad brydde de sig om huruvida Mosquera eller någon annan var deras president? De skulle ju i alla fall aldrig få se honom på Tomaco, och de skulle tillochmed gerna hafva förenat sig med Ecuador, om det ej hade beredt dem någon skada. Men det är en gammal historia att hvarken i republiker eller monarkier det egentliga folket sjelft gör en revolution, utan måste tvertom öfvertalas dertill. Det ma