Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 maj 1866, sida 2

samma och med stenbärning, 0. s. v. sysselsatte karlar och qvinnor. IIVilken förfirande anblick! hvilken fasa bemäktigade g ej alla, då man kort efter olyckstillfället fick se den ena droskan efter den andra komma forslande dessa olycklige, som stått högst upp och sönderslagne, med afbrutna armar eller ben anträffats liggande ofvanpå ruinerna; hvilken hemsk. tanke genomfor ej alla då man ihågkom s de flera återstående olycklige, som ännus lågo öfverhöljda af mursten, af sönder1 krossade byggnadsställningar m. m. c Som en löpeld spridde sig kring staden underrättelsen om denna hemska tilldra-I Å Å 1 q j i8 1 — MA gelse, man strömmade från alla häll till platsen för att se den trogna bild af Jerusalems förstörelse, som här tedde sig för åskådarnes blickar. Den trånga Norra Smedjegatan var re-l dan afspärrad genom soldater och poliskonstaplar, men jag förmådde dock genombryta den bildade kedjan och komma ram till stället. Ett gapande svalg visade platsen, der den nyuppbyggda delen af Eugenia-kapellet stått, och huset på ena sidan samt den gamla delen af kapellet buro märken af att här en ytterst våldsam sönderslitning egt rum. IIopryckta fönsterbågar med krossade fönsterrutor, arbrutna sparrar och bjelkar, hängande sammanhålhningsband af jern, massor af tegel och sönderbrutet trävirke, jernplåt hängande kors och tvärs — med ett ord: ett jordskalf skulle man ej tänka sig kunnat anställa större förödelse. En stor hop arbetare och sappörer voro ifrigt sysselsatta att langa sten och kasta den ut på gatan för att om möjligt kunna : rädda den mängd olyckliga, som blifvit öfverrasade, och hvilkas jemmer och qvidan kunde då och då höras långt nere der del: lågo. Då och då afstannade för ett ögonblick det raska stenlangandet: man kastade ögat, man kunde ej undvika det, på något olyckligt lemlästadt offer, som bringats i dagen och som, buret i hästtäcke, forslades in på gården till det midt emot belägna huset, der flera läkare infunnit sig för att skänka de olycklige den nödvändigaste omsorgen. Fyra kroppar eller rätare otympliga massor af menniskokroppar åg jag på detta sätt varligt inbäras i det nämnda huset; jag förmådde ej se mer och vill ej uppskaka er med en beskrifning af detta upprörande skådespel. Tårar runno utför mångens kind vid anblicken af allt detta elände. Det var riskabelt nog att gå in i den qvarstående delen af kapellet, men jag vågade dock försöket: hela gafveln der orgelverket stod var försvunnen, orgelverket låg krossadt och kastadt fram nära altarrunden, bänkraderna voro i spillror, två af de i nischer uppställda kolossala apostlastatyerna sönderslagna, en massa tegel och bråte vräkt öfver det hela, i taket längst fram åt sjelfva olycksstället sågos stora remnor, gipsrör och ribbor hängande här och der, ett damm som höll på att qvi va en — så såg det nu ut i det inre af katolska kapellet. För ett par veckor sedan talades man och man emellan om det oförsvarliga sät hvarpå denna tornbyggnad bedrefs; allmän ansåg man att hvalfven, som skulle upp bära det svåra tornet, voro för svaga, och man förutsade att det aldrig skulle slutas väl med denna kyrkobyggnad. Tyvärr profeterade man sannt, allt för sannt. Som bekant är enkedrottning Josefina den, som egentligen kan sägas ståi spetsen för byggnadsföretaget, och sjelfva arbetets utförande hade, för att allt skulle vara som sig borde, uppdragits åt en bayersk katolik, så har man sagt mig, en byggmästare med namnet Laschinger, hvars skicklighet i byggnadskonst mången starkt betviflat. Folk på gatan utanför olycksstället försäkrade, att byggmästaren försvunnit strax efter det händelsen timat — men det är ej värdt att sätta tro till detta rykte. Konungen besökte på middagen, i sällskap med adjutanten, löjtnant Bråkenhjelm, byggnadsstället, tio minuter före det olyckan timade, och konungen lär bland de första ha fått kännedom om hvad som händt derigenom, att en person i hans omgifning, som i ett af slottets fönster stått och betraktat den mycket komplicerade byggnadsställningen kring tornet och gjort ett par slag inåt salongen, vid sin återkomst funnit, till sin häpnad, både torn och ställning försvunna. Allarm slogs genast och konungen lär ögoublickligt dragit försorg om, att hästtäcken m. m. fördes till platsen, hvarjemte han sändt bud efter ett detachement sappörer. Enkedrottningen lär ha tagit denna olycka särdeles djupt, och man anmärker att händelsen timade just på Desideria-dagen, som af de qvinliga medlemmarne af hofvet ännu brukar helighållas. Anhöriga till de saknade arbetarne stodo bittert gråtande kring platsen, girigt spanande efter att i de ur ruinerna framdragne få se en man, en far, en bror — denna syn var lika hjertslitande. ziHvad skall jag säga er om de yttranden, som här och der förnummos ur folkhopen, att ,,det var ingen rätt religion, och derför skulle det så gå m. m.? Med dylika omdömen får man ju ha öfverseende i allmänhet och synnerligast vid ett sådant tiIIF.IIO sam datta 2 ga 2 7