Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 maj 1866, sida 2

ov . Göteborg den 23 Maj. Då med anledning af i ämnet väckta motioner ekonomiutskottet vid innevarande riksdag framställde ett förslag, som afsåg att för qvinnan öppna tillgång till de tjenster och befattningar, för hvilka hon kunde .pröfvas lämplig, och hvarifrån hon ej var utesluten genom några grundlagens eller civillagens stadganden, betraktades detta på många håll såsom ett oerhördt tilltag, såsom ett barockt försök att tillämpa fantastiska ider om qvinnans likställighet med mannen — ider, som en gång för alla förklarats stridande mot en förnuftig samhällsordning och naturligtvis i främsta rummet mot qvinnans egna sanna intressen. Man gjorde på både vers och prosa sig lustig öfver den möjligheten, att unga flickor skulle resa till universiteterna och undergå de för erhållandet af de åsyftade tjensterna erforderliga kunskapsprofven, man talade både om det löjliga och det vådliga, som skulle innebäras 1 qvinnans uppträdande såsom student, man förklarade det rent af omöjligt för henne, i anseende till hennes hjernas beskaffenhet, att taga den filosofiska graden — kort sagdt, man gaf sin harm och sina hemliga farhågor luft i utgjutelser, som genom sin beskaffenhet klarare än något annat ådagalade svagheten af de skäl, hvarpå motståndet emot reformen stödde sig. Här och der var man uppriktig nog att såsom hufvudargument framhålla den omständigheten, att männen skulle bli lidande på en förändring, som vid sysslors bortgifvande skaffade dem ett större antal medsökande, men förbisåg dervid qvinnans naturliga rätt såsom menniska och medborgarinna att verka i enlighet med sina naturanlag för det allmänna och sålunda förvärfva sig en oberoende samhällsställning, liksom statens naturliga rätt att tillgodogöra sig alla de krafter, som förefinnas inom dess område, derigenom att den inbjuder alla sina kompetenta medlemmar till fri täflan vid bortgifvandet af alla de tjenster, som äro af den natur, att de lika väl kunna bestridas af qvinna som af man. Då frågan förekom tik afgörande i riksståndens plena, möttes de stridiga åsigterna, och en häftig kamp uppstod i de stånd, som pläga representera de förflutnas idter. För majoriteten af presteståndet var förslaget en styggelse; den såg i qvinnans föreslagna befrielse från de förnuftsstridiga skrankor, inom hvilka hennes verksamhet hittills varit inskränkt, en verklig riksolycka, första uppslaget till en social revolution af det mest olycksbådande slag, och många hårda ord riktades derför inom det högvördiga ståndet mot förslaget och dess upphofsmän, medan en eller annan from man grep till den teml. betänkliga utvägen att söka nedsabla förslaget genom groft skämt och lika oberättigade som narraktiga insinuationer. I rikets första stånd beslöt man efter en lång debatt sig för ett förslag, som skulle äga den praktiska utförbarhetens förtjenst framför utskottets, men som i sjelfva verket skulle lemnat frågan olöst — undantagandes hvad beträffar beställningar vid telegrafoch postverken samt jernvägarna — ifall det blifvit riksens ständers beslut. Det tycktes visserligen afse att åt qvinnan förvärfva rättigheten att tjenstgöra såsom läkarinna och såsom lärarinna vid de lägre elementarläroverken, men emedan det ej inrymde åt henne rättigheten att aflägga de för dessa befattningar eljest erforder