Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 maj 1866, sida 2

dan vinden och strömsättningen vid kusten voro emot dem. Som en löpeld flög denna nyhet öfver ön, och innevånarne tycktes ej tänka på något motstånd, till dess en fransman, som derstädes höll ett slags hotel eller utskänkningsrörelse jemte en salubod, gjorde ett slut på villrådigheten och från sin boddisk haranguerade innevånarne att de måste försvara sig och bevara sin frihet. Mannen talade såsom fremling opartiskt, ty att han hade ett dussin gamla musköter samt vanliga halft förrostade fogelbössor på lager samt derjemte krut och ammunition, hvaraf han under vanliga förhållanden afsatte utomordentligt litet, kunde knappt hafva förmått honom att gifva sina medborgare ett dylikt råd. Icke destomindre försummade han ingen tid att så fort som möjligt iståndsätta de ofvannämnda vapnen, åtminstone till det yttre, och afskura rosten. Hvad han föröfrigt egde af pistoler och knifvar framsöktes äfven och framlades till åskådande på hans boddisk. Emellertid verkade det utströdda giftet. I hans bod samlades företrädesvis stadens lättingar för att vid ett glas aqua ardiente eller söt likör, hvilken de gerna drucko, och hvilken monsieur Renard serverade lika dålig som dyr, rådslå om sin tillkommande hållning. De ville arbeta sig upp till ett heroiskt beslut, men hvilket — som de flesta väl visste --dock var outförbart i det sista och afgörande ögonblicket. Hvilket motstånd skulle de väl kunna erbjuda en beväpnad makt? En enda raket skulle hafva antändt hela deras af bambusrör och säf uppbyggda lilla stad. Befästningar funnos ej. Alla gatorna lågo öppna, fiendtliga båtar kunde under flodti