Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 maj 1866, sida 3

icke härom, ty under Pingsthelgen befunnos plakater uppsatte å husknutarne, med uppmaning till föreningen att sammanträda på utsatt tid och ställe. Proklamationerna voro försedde med tryckta stämplar, hvari lästes ,,Göteborgs arbetareforening och derjemte undertecknade af , Gottfrid Lindman, föreningens stiftare och sekreterare. Då Lindman är en försvarslös person, som eftar hvarjehanda mindre angenäma skiften i lifvet nu uppträdt som filantrop, men troddes endast vara styrd af egennyttiga afsigter, hvadan han icke kunde anses lämplig att stå i spetsen för en sådan förening, hade saken ådragit sig polisens uppmärksamhet. Tillfölje hä var Lindman i går uppkallad i poliskammaren för att höras om sina menniskovänliga planer. Härvid upplystes, att Lindman sökt stifta ett skap, som skulle kallas ,,Göteborgs arbetareförening. Enligt de af Lindman uppsatte stadgar var syftemålet härmed att ledamöterna ,,genom en liten sparpenning eller nettoafläggning skulle samla ihop penningar under de friska lefnadsdagarne för att, på sätt Kristi kärlek fordrar, understödja hvarandra då sjukdom, bräcklighet och orkeslöshet inträffa. Hans valspråk i detta reglemente var: ,från nu och till evig tid arbetssamhet, vetgirighet, konst och uppfinningar. Lindman hade öfvertalat flera arbetare att ingå i en förening och lemnat till dem motböcker, hvarföre han tagit 25 öre stycket. Af en påskrift i dessa böcker inhemtades, att innehafvaren af en sådan bok var berättigad att vid inträffad sjukdom erhålla 7 rdr i veckan af .Göteborgs arbetares sjukoch begrafningskassa samt vid dödsfall utfå 75 rdr af nämnde kassa, mot skyldighet af innehafvaren att den 15:de dagen i Januari, April, Juli och Oktober månader erlägga 1 rdr samt dessutom betala 3 rdr i inträdesafgift. När Lindman påkallades, inträdde han med en högtidlig hållning, steg fram till dombordet nära invid polismästaren, tog fram ur sin vida kapprock en bibel, som placerades bredvid honom, hvarefter han i predikareton uppläste ur ett medhaft exemplar af strafflagen en paragraf. Härmed sade han meningen vara att få veta om ansvar skulle yrkas å honom efter nämnde parazraf. Då han fick till svar att man icke ämnade framställa något påstående mot honom, öfvergick han till närmare förklaring angående den tilltänkta föreningen. Han ansåg det poliskammaren borde taga närmare kännedom om hvad han åtgjort från början med föreningens stiftande, i annat fall kunde man ej riktigt bedöma hans handlingssätt. Han trodde att saken skulle lyckas, så framt hans stadgar lades till grund härför. Dessa voro redan antagna af en styrelse och Lindman var förvissad om att några andra icke skulle blifva gällande, äfven om han icke finge fullborda sitt vigtiga företag, utan någon annan skulle göra det. Trenne af honom uppgifna grosshandlare hade lofvat att understödja det stora verket och derför blifvit valda till hedersledamöter. En af styrelsens ledamöter, bleckslagaren L. F. Roepke, hördes derefter. Han berättade att Lindman väl varit den som framkommit med förslaget om arbetareföreningen och att Roepke jemte några andra arbetare funnit det kunde medföra nytta samt derför ingått härpå, men deremot förkastat de af Lindman uppsatta stadgar, hvarjemte Roepke förklarade att Lindman icke blifvit utsedd till förningens sekreterare, utan vore detta en sjelftagen befattning. Föreningen ville icke ha något med honom att skaffa. Med anledning af detta förerifna uppdrag hade Lindman tillnarrat sig penninHo a arbetarne. Han hade sprungit omkring på ga ne för att få fatt på sådane och dervid besnaviat dem på 25-öringar. Roepke ansåg att han sålunda uppburit 120 rdr. Lindman nekade till att ha inkasserat en så stor summa och anmärkte i en försmädlig ton, att han måst besöka krogarne för att råka arbetarne, ty i kyrkan kunde de icke träffas. Derpå uppläste Lindman under hotande blickar åt Roepke en annan paragraf ur strafflagen, hvilken, enligt Lindmans förmenande, belade den person, som betett sig såsom R. gjort mot L., med minst 6 månaders cell. Polismästaren tillfrågade Lindman om han verkligen trodde att han skulle kunna lyckas i det tillämnade företaget och om han ansåg sig vara lämplig person att stå i spetsen härför. Lindman fann sig vara tullt kompetent för ett sådant uppdrag, men han vore dock beredd att afstå härifrån åt någon bättre meriterad. Han visste väl att otack var den lön, som ofta skördades för hvad man af menniskokärlek ville göra för sina likar. Måhända skulle det gå med honom på samma sätt. Åtalet föranledde ej till någon annan åtgärd än att Lindman förständigades att icke vidare besvära Göteborgs arbetareförening:, eller befatta sig med sådane företag, så kärt det honom vore att icke blifva behandlad som försvarslös och att afsändas till kronoarbetskåren. Sedan Lindman afhört detta beslut, yttrade han, att i händelse konungen skulle indraga öfverflö diga embeten, så kan det, herr polismästare, blifva många försvarslösa. Derefter svepte han kappan om sig, tog bibeln under armen och aflägsnade sig med gravitetisk hållning.