Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 maj 1866, sida 5

dryckenskapen kommer att spela en öfvervinnande sroll i förbrytarens lif. Men afven i drickande måste han ,se på sin ställning och följa vissa reglor. Så måste han vara munter och glad och deltaga i ett eller annat dryckeslag, men får ej öfverlasta sig, ty om han under ruset förglömmer ssig derhan, att han slåss, skryter eller förtalar ssig. så stötes han ur tjufvarnes klass, och det skostar honom då otrolig ansträngning att återfå skrediten hos sina kamrater. Han får hvarken vara rädd för polisen eller ådraga sig misstankar om att inlåta sig med densamma. Han bör traktera fremmande, men hvarken för sällan eller för ofta. I huru stort behof han sjelf än är af det byte han gjort, måste han dock först och främst betala sina hedersskulder genom att låta sina kamrater dricka sig rusiga; och ifall det ej lyckas honom att göra några affärer, så är hans hunger blott ett ringa lidande i jemnförelse med fruktan för att hans fattigdom skall ådraga honom förebråelser eller att blifva utstött. Ännu en sak. Vi känna något till kärlek och svartsjuka hos barn i lyckligare samhällsställningar, och vi roa oss smått åt dessa små menniskors sätt att göra sin kur och kokettera, men vi skulle ej le deråt, om vi kände den tragiska karakter lidelsen i sin början antager hos förbrytarklassen. När det första steget är taget, är händelsernas gång väsendtligen densamma i alla sådane fall. Det första för qvinnan är valet af en. älskare, och när detta har skett, är flickan i den brutale karlens våld; han har i förhållande till henne en jättestyrka, och han begagnar den. Dagarne förflyta i stum och viljelös lydnad, i ängslig fruktan för hans skull, och för sin tro på honom måste hon fördraga månget löje, mycket elakt hån. Nätterna tillbringar hon i rädsla för hans öde, under det tvifvel, svartsjuka och rasande hat omvexla med hennes kärlek. Hon får den tunga omsorgen att vårda ett barn, under det hon sjelf ännu är ett sådant, och nu lemnar karlen henne för det att den lille är ett hinder och förhöjer utgifterna. Hela verlden ser med sneda blickar på moder och barn, för det de äro mera en plåga än till gagn, hennes moderskänslor hånas och hon frestas att befria sig från bördan genom att sänka den i böljorna. Hvad kan man vänta sig af varelser, hvilka intaga en helt annan plats i den menskliga tillvaron än de, som arbeta för att sätta sig in i de medborgerliga förhållandena och gerna vilja frälsa sig både till kropp och själ? Den glädje och den smärta, som vi känna, är för dessa eländets barn främmande. Oaktadt de finna sig i att vara hvad de nu en gång äro, och ibland känna fåfinga och stolthet öfver sin handtering, hafva de uppenbarligen intet begrepp om den allmänna känslan af, att lifvet är en välsignelse och den menskliga lotten i och för sig något godt. En sådan betraktelse är sannolikt alltför abstrakt för dem; de hafva knappast en gång bevarat den rena instinkten, som kunde leda dem dertill. De hafva häftiga begär och njuta rofgirigt det goda de kunna åtkomma, men deras förnöjelser förstöras vanligtvis af en eller annan lidelse eller af något ännu värre, t. ex. fruktan. Rädslan för lagen och myndigheterna, för polis och fingelse tyckes beständigt vara deras lifs plåga. Genom hyckleriets mask och den svartaste lögn framlyser dock den djupa och beständiga rädslan för fängelse, dom och straff. Ingen, som har fått den alldra ringaste insigt i förbrytarnes lif, kan ett enda ögonblick tro, att fängelsets goda föda, friska luft och värme någonsin hafva foranledt en enda grof stöld eller någonsin kunna förmå en förbrytare att öfverträda lagen. En tjuf till handtverket utsätter sig ej med uppsåt för det onda, som är hans skräck både då han är vaken och under drömmen. Hvad som förut sagts om att fängelset föredrages för fattighuset gäller endast nybörjarne i handtverket. Ofta tala brottslingarne om fängelset med förakt. Så t. ex. sade Mary till Jane Cameron: Du är rädd för fängelset. Pytt! Fangelsestraff är ingenting. Du får ett rent rum och något att äta, och att plocka ull och dylikt är ej ledsamt. En annan gång yttrade ho ngelset är icke farligt. De hafva omsorg för dig och gifva dig fullt upp att äta, ja mer än du får hemma. Det är icke det minsta att vara rädd för. Men sjelfva denna Mary afskydde fängelset med ett hat, som kastade en svart skugga öfver hennes djerfva lefnad. Hvad hennes lärjunge Jane angår, så fann hon i fängelset ett bättre rum än hon någonsin hade bott i, mera ljus, luft och renlighet, en säng för sig ensam, varma och beqväma kläder samt skor och strumpor, hvilka för henne voro alldeles okända lyxartiklar, hon hade en kamrat af sin egen klass, med hvilken hon kunde samtala så mycket hon ville, när uppsyningsfolket eller presten voro så långt borta, att de ej kunde höra det. Och dock beslöt hon, sedan hon kommit på fri fot, att aldrig mer ådraga sig fängelsestraff. Der var så tråkigt och liflöst, och hon blef hvad hennes kamrat kallade ,.gammal och bister. Inga beqvämligheter innanför fängelsets dörrar kunna uppväga det fria kringflackandet på gatan. Det är friheten de sakna, och medvetandet deraf gör dem olyckliga. Såsom vi sade, hafva brottslingarne, då de vistas på fri fot, en ständig fruktan för polisen och fängelset, och dem till de beklagansvärdaste varelser. De hafva sina principer om rättvisa och heder, de hafva sina vänner och bekanta, de hafva, äfven de, sin krets, i hvilken de kunna visa gifmildhet och välgörenhet och hafva någon glädje deraf, de hafva kare eller älskarinnor och barn, mången af dem har om ej ett afundsvärdt dock ett stort namn, som är kändt både i och utom brottslingarnes krets, de hafva sin stolthet och sitt starka medvetande om rättigheter, de tro sig utanför fängelset hafva mera frihet än andra menniskor, de känna öfverflad såväl som fattigdom, några af dem äro och många af dem kunde vara till och med rika; men allt detta år utan värde för dem till följe af deras olyckliga inre och isynnerhet af deras oupphörligt gnagande fruktan för polisen och fängelset. Dertill kommer att de ofta lida verklig orätt och påbördas brott, till hvilka de ej gjort sig skyldiga, äfvensom att deras s. k. hederskänsla blifver för dem en verklig plåga, då deras lidelser drifvit dem att begå ett eller annat förräderi mot kamrater eller vänner. Ett sådant forräderi gjorde Jane Cameron sig skyldig till, då hon, rasande af svartsjuka och dryckenskap. förrådde sin trolöse älskares gömälle. Enär ånger, förbättring och förlåtelse äro för dem obekanta, kan samvetsagget öfver en sådan handling ej utplånas. Deras högsta glädje är det möjligtvis att kunna visa gifmildhet, men de, som af dem emottaga vilgerningar, anse sig snart hafva rätt dertill, och otacksamhet gör ett slut på glädjen. Alla både män och qvinnor, veta de hvad det är att blifva öfvergifna af den, vid hvilken deras hjerta var fistadt, deras barn åro sjukliga och oroliga samt behandlas hårdt af kamraterna, för det att de äro till besvärlighet. För de store tjufvarne är det beröm, i hvilket de stå, visserligen en serdeles stor tillfredsställelse, men det medför en dubbel olägenhet, emedan det dels bringar polisen att jaga efter dem och dels gör dem till ett byte för de mindre lyckliga i deras klass. Ingen besväras mer af tiggare är den store inbrottstjufven, förfalskaren eller ficktjufven, då han erhåller hyllning af det samfund, hvari han lefver. Det hårdaste slag för dessa hjeltar är det, då en annan ficktjuf har länsat hans fickor, såsom det en gång hände för Jane Camerons utmärkte vän Barney, då denne herre var på en utflykt för att roa sig några mil från sin egen verkningskrets. Hela handhafvandet af rättvisan betrakta fö brytarne i England såsom ett bevis på deras vigt och betydelse i samhället. Det är för deras skull det finnes domare i landet och en stor skara af ads-Al-atar A mm Ad —