Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 maj 1866, sida 2

Bakom bataljonen höll konungen, utsatt för fiendens mördande kartesch-och handgevärseld, hvilken från den närbelägna skogen erhöll en förfärande precision och med det bästa resultat riktades isynnerhet mot de preussiska officerarne. Den svåraste uppgift för soldaten är att stå stilla och orörlig på samma ställe utsatt för en mördande, fiendtlig eld. Då det går framåt till anfall, då de torra och entoniga, men dock så underbart upplifvande trumhvirflarne rulla genom lederna, likasom spelade lif och död tärning med hvarandra om besittningen af de tappra, och likasom rullade dessa tärningar doft smattrande mot kalfskinnet; när modet upplifvas genom rörelsen likasom lågan genom luftdraget; då är soldaten i sitt rätta element, då förenas dödsförakt och hänförelse hos honom; då har den rädda aningen icke tid att insmyga sig i hans hjerta; om kamraten rycks från hans sida, gifver han honom en hastig atskedsblick, och den nästa riktar han åter mot faran. Men då leden stå stilla och orörliga som en lefvande skottafla, då ingen uppmuntrande trumhvirfvel höres, då hvarje minut, som man väntar på kommandoordet framåt, blifver en timma, då din sidokamrat faller och hans dödsqvidan alltjemt skär dig in i själen, då äfven han faller, och han samt han, då erfordras det ett ovanligt mod för att vara lika oförfärad till det inre som man måste visa sig till det yttre. Konungen höll orörlig som en marmorstaty bakom den andra bataljonen af regimentet Meyerinck, och hans stora ögon betraktade oafvändt det brinnande Hochkirch samt den förbittrade kampens vexlingar; han såg de sina med hvarje ögon