Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 maj 1866, sida 2

blick allt mera sammansmälta under fiendens fruktansvärda eld och på några punkter vika för öfvermakten; men sjelf stod han orörlig, likasom ville han ensam trotsa ödet. Tätt invid konungen erhöll major von Haugwvitz en farlig blessyr; han såg det ej. Monarkens häst ryckte smärtsamt till, och straxt derefter forsade en mörk blodström utför hans glänsande hvita hals; konungen märkte det icke. Då framryckte en ny kolonn preussiska grenadierer; i teten red en officer med ett fint förnämt ansigte, och med en pelsrock öfver sin uniform. Hans djerft blixtrande ögon voro riktade mot fienden, den dragna värjan i hans högra hand betecknade den kosa hans soldater skulle taga, och öfver de aristokratiska läpparne framträngde tid efter annan ett fransyskt utrop, men endast halfhögt och likasom omedvetet. Men plötsligt nedsjönk den utsträckta armen med värjan, den venstra handen släppte tyglarne och trycktes mot bröstet, officeren med det förnäma ansigtet nedsjönk baklänges från hästen, och i fallet öppnades pelsrocken samt visade Svarta örns-ordens band och stjerna. Konungen hade förlorat en af sina bästa generaler, ty det var fältmarskalk von Keith som här stupade. Några ögonblick derefter nedstörtade brigadgeneralen, prins Wilhelm at Braunschweig, död framför regimentet Meyerinck, och hans häst sprang länge i den tätaste elden mellan de båda stridande partierna utan att träffas af någon kula. Men konungen såg ingenting af allt detta. Då störtade en österrikisk kavallerimassa