Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 maj 1866, sida 3

pA (4 22AAA — Litteratar. Den skandinaviska nordens solklif och natur, af G. H. Mellin. III. Dalarne. ,Den gamle i Östannor. Stockholm. A. Bonnier. Särdeles skiftande är det skaplynne, den nordiska naturen framvisar i våra olika landskap. Hvilket vexlande sceneri — från den rika, tätt befolkade sydskånska slätten, ett enda oafbrutet sädesfält, öfversålladt med hvitmenade hus och kyrkor, upp till det ensliga Norrland med dess hotfulla fjell och leende dalar, dess dånande forsar och lugna, majestätiska strömmar, speglande den höga furuskogens allvarliga hållning och drag. -Det folk, som fostrats och lefver på en så olika grund och i så olika omgifning, bär ovilkorligen i sitt lynne, sin karakter, ja i hela sin verldsåskådning pregeln af denna naturens olikhet, helst då naturens egna drag äro så kraftigt utpreglade som i norden. Den urgamla svenska samhällsinrättningen, som af hvarje landskap gjort ett genom århundraden för sig nära nog afslutadt politiskt helt, har ytterligare utvecklat denna karaktersolikhet hos våra särskilta provinsers befolkning och gjort den i hög grad framträdande; en dalkarl och en skåning äro snart sagdt inkommensurabla storheter; till och med omedelbara grannar, såsom östoch vestgöten, hafva, då det är fråga om allmogen, hvardera sin nationalkarakter, sina fel och sina dygder, sitt eget sätt att tänka, känna och handla. Det hela bildar sålunda en besolkningskarta af mera vexlande blandning än de flesta europeiska länders; och lägga vi nu dertill fjellbygdens nomader, de kringflyttande lappstammarne, så så vi ett element med i räkningen, hvilket, främmande för den svenska nationen och den europeiska kulturen, ej ens tillhör den kaukasiska racen, ej ens den ariska språkstammen. Att en åder af poesiens renaste malm går igenom denna vexlande jordmån och öfverallt, men i skiftande glans, träder i dagen, har väl ej fallit någon in att förneka, som blott litet varit i beröring med detta folk sådant det lefver N på berg och i dalomärkligt är då att man ännu gjort nästan intet för att bryta den malmen. Vi hafva visserligen samlingar af folkvisor, sagor och ordspråk, fastän äfven dessa lemna mycket öfrigt att önska; målarekonsten har, samtidigt som den i landskapet lagt för våra ögon taflor ur den nordiska naturens stämningsfulla lif, äfven i genren gifvit oss interieurer ur vår allmoges hemlif och seder. Men denna vårt folks inneboende poesi har ännu ej fått tunga; diktkonstens trollstaf har ännu ej manat fram dess slumrande andar till helgjuten, liffull gestaltning. Danmark och Norge hafva i detta. fall varit vida lyekligare lottade än vi, som ännu bida den siare, hvilken skall i klara drag för oss framställa, hvad kärnan af vårt folk eger djupast och egendomligast. Det är derföre såsom ett steg i en berömvärd riktning, som vi omnämna ofvanstående arbete af G. H. Mellin, af hvilket 3:ne häften utkommit, Lappmarken eller .Sverges nomaderF Jemkland: ,Kolfinnarne i fjellskogen och sednast Dalarne. Mera än ett steg är det dock ej, en antydning åt hvad håll diktaren bör gå för att finna guld i rika, obrutna schakter, snarare än detta guld sjelf. Dertill saknar det i för hög grad all kraftig originalitet; figurerna äro målade vaxbilder, de lefva ej, än mindre äro de de enkla, kärnfulla, naiva gestaterna ur vårt lands befolkning; det är som klena aktörer och aktriser, som skola spela bönder; det naiva naturdraget, den själfulla, egendomliga naturpoesien, som sväfvar öfver folkets hela väsende, sträfva de fåfängt att återge De omnämnda berättelserna hafva derigenom blifvit af en helt allmän och ytlig art, rätt nätta och behagliga, ehuru, såsom oss synes, ej jemförliga med de bästa af Mellins historiska noveller. Stilen är som vanligen hos denne författare, äfver här öfverhufvudtaget lätt och angenäm men här har dock sträfvandet att mål: rätt konkret och åskådligt på flera ställer åstadkommit öfverlassade försök till nog granna skildringar, hvilka dels blifva fö fantasien tröttande och omöjliggöra hen nes försök att sammanfatta allt till e enda bild, dels bevisa just genom d många orden att man sjelf ej lyckats f syn på det slående, karakteristiska draget