Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 maj 1866, sida 1

han hade fulländat sitt utrop erhöll han af sin ursinnige herre en väldig spark, hvilken genast tystade honom, och emedan han sedermera icke visste till hvilken han vidare skulle expediera smekningen, så råkade han i den största förlägenhet. Emellertid blefvo de österrikiska desertörerna införda, idel kraftfulla gestalter med djerfva ansigten och listiga blickar. — Hvarför ha ni deserterat? frågade kaptenen, medan de preussiska grenadiererna uppreste sig mödosamt och framträdde med sömndruckna ögon, den ene efter den andre, för att närmare betrakta österrikarne. — Med den aldra nådigaste herr kapenens tillåtelse, svarade en korpral, i det an antog en krypande, ödmjuk hållning, — det finns ingenting att äta eller dricka lerborta hos oss; mycket prygel, ingen sold, mycken nöd och ringa ära; då ville i försöka vår lycka hos de nådiga herrar oreussare, så vida de inte köra bort oss igen. . Åh bevars, kungen skall nog antaga i, sade kaptenen med beskyddaremin; — ag skall genast skicka rapport till högJrarteret. En nästan omärklig ryckning öfverflög len österrikiske korpralens ansigte, men lerefter uppreste han sig hastigt, skakade vå sig likasom plågad at köld, sneglade lerefter mot den sprakande elden midt skansen och sade med ytterst ödmjuk öst: — Vill herr kaptenen allernådigast tilåta oss att gå fram till elden; vi äro allleles genomkylda och genomvåta. — Ja, värm er, karlar, sade kaptenen och gick derefter tram till en underofficer