Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 maj 1866, sida 1

stötte en träklump i lågorna, — hvad tje nar det till att ha eld, då man inte ha någon tobak? Wendern riktade äfven en spark mo den. knastrande veden och blickade deref. ter djupsinnigt in i elden. — Jag önskade, ta mig tusan, att österrikarne kommo och fördrefvo den fördöwda ledsnaden, fortfor kaptenen; — då jag inte kan blåsa ut någon tobaksrök, så må de blåsa sitt dåliga krut under min näsa men endera måste det vara, annars förlorar soldaten humöret. Kaptenen hade knappt talat ut, då från skansens ingång hördes ropet: — Halt! — Werda? Herre och tjenare upplyftade sig samtidigt på den högra armbågen och lyssnade. — Desertörer! ljöd straxt derefter svaret med österrikisk dialekt. Efter en kort stund syntes en officer komma genom reduttens inre och nalkas elden. Kaptenen steg genast upp från marken och intog en imposant ställning, hvilket exempel Hukatz genast följde bakom hans yg8. — Tvåhundra österrikiska desertörer stå utanför redutten, herr kapten, rapporterade officeren, — de hålla sina gevär upp och ned samt anhålla att få blifva upptagna i vår armå. — Låt dem bortlägga gevären och för in dem i skansen, löjtnant Bercht, befalte kaptenen. — Äro några ofricerare med dem? — Nej, herr kapten. — Skada, brummade kaptenen sakta i skägget, — då hade man åtminstone fått kallprat och kanske äfven tobak! Derefter fortfor han högt och i kommandoton: