Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 maj 1866, sida 1

hvars 60 kanoner beströko defiln och förgrunden. I det inre af denna skans prasslade ur den fuktiga veden en eld, hvars bleka lågor tycktes frysa i den kalla Oktobernatten, och hvars täta, qvalmiga rök, nedtryckt af den fallande dimman, rufvade som en tung alp öfver redutten. Det bleka eldskenet upplyste oregelmässigt och hemskt den lilla, inneslutna rymden och sväfvade här och der, likt det sista uppflammandet af lif, öfver de sofvande grenadierernas ansigten, öfver hvilka mörka skuggor åter lägrade sig i nästa ögonblick, snarlikt ett olycksbådande järtecken. I midten ar skansen stodo besättningens kopplade gevär, på hvilkas pipor och bajonetter ett blekrödt sken dallrade likasom antydande blodet, som de snart skulle utgjuta. Omkring elden sutto och lågo ännu endast några få personer; ty klockan hade redan slagit två i Hochkirch, och officerare samt manskap sofvo redan till större delen, med ryggarne lutade mot skansens inre dosering, en orolig skälfvande sömn i sina tunna, slitna uniformer. Mest upplyst af lågorna och med de långa smala benen utsträckta nästan ända fram till de brinnande träklumparne låg besättningens befälhafvare, en ovanligt lång, skranglig figur, med skärpet vårdslöst knutet omkring den gula västen, värjan vid sidan, hatten nedtryckt ända till den långa, eldröda näsan, och i den flegmatiskt hängande munnen en kort kritpipa, hvilken läpparne ännu instinktartadt sögo, ehuru tobaken redan för längesedan var förbränd i det svarta hufvudet. På något afstånd från kaptenen låg en