Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 maj 1866, sida 3

han inte en gång fröjdade sig öfver den stora segern. Medan han talade med några officerare af sin svit kom en annan ryttaretrupp framsprängande emot honom. Främst galopperade en gammal man med snöhvita mustacher och hår samt ett djerft, krigiskt ansigtsuttryck. Men förnäm tycktes han inte vara, ty han rökade en gammal dålig marschpipa och var äfven mycket tarfligt klädd. På hufvudet och tillbakaskjuten i nacken bar han en gammal tillknycklad uniformsmössa; hans öfriga drägt bestod af en gammal svartgrå öfverrock med en slapp, hög och röd krage, utan epauletter, samt rfärligt nedstankta, grå byxor, hvilka på yttre sidorna voro tillknäppta med blanka knappar ända upp till höften. Nå, hvad kan det der vara för en gammal svensk! tänker jag för mig sjelf; -— han ser ju ut som om han hela dagen hade gjort en spatserridt genom en dypöl. Men hvem beskrifver min förvåning då vår hertig rider emot honom och trycker hans hand på det vänskapligaste, medan alla soldater, både engelsmän och tyskar, svänga tschakoerna och ropa hurra. — Hvem är då den der? frågar jag en preussisk ulan, som med förbundet hufvud höll helt nära mig. — Det är ju vår gamle Blicher! svara ulanen. — Honom känner hrar man i ar mån. Således var det den berömde fältmarskalk Bliicher! — Jag kunde ej se mig mätt på den gamle herrn, hvilken då föreföll mig nästan som Gud Fader sjelf. — Himlen förlåte mig den synden, nådigaste herr amtman, — men en utskickad frår