Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 maj 1866, sida 2

Upp med dig! — Fransoserna komma nu igen! — Hör du då inte, din lathund? — Du skall servera kanonen! Men så mycket jag än skriker så rör karlen sig inte. Här var ingen tid att förlora; jag sticker min viskare under honom och vänder om honom. Men då jag nu ser den arme fan i ansigtet, så är han likblek, har de brustna ögonen uppspärrade, och i pannan visar en blåsvart fläck det ställe der den fiendtliga kulan har gått in. En förfärlig aning griper mig; jag springer till den andre, till tredje, — döda, alla döda; — jag rusar från kanon till kanon och ser hvar och en af servisen i ansigtet, — döda — alla döda, — och på den högra flygeln låg äfven vår gode herr löjtnant och hade öppnat munnen likasom hade han ämnat kommendera ,fyr! Jag, blickar i min förtviflan bort mot vårt infanteri. Min Gud, huru glesa och korta linierna hade blifvit! — Men de stodo ännu på samma punkt som förut och hade just lagt an med geviären, så lugnt som om det gällde att skjuta på en tatl Då smattrade åter de för peterna. Jag vänder ögonen dit bort och ser det fransyska kavalleriregementet storma mot vår center i fullt karrier. Ett stycke framför linien rider en man, i hvars ansigte förefaller mig bekant. Hvar har jag då sett honom förr? — Riktigt! — Genom kikaren, — det är ju den store generalen, som hade talat med Napoleon; — hur kallade marketenterskan honom? — Ney, tror jag. — Men hur förändrad rliga trum