Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 maj 1866, sida 2

vid mig på marken; men derester försvinna de dystra gestalterna i rökmolnet, som åter upptar dem, rasslandet och dånet afläg na sig med hvarje ögonblick; anfallet i il bakaslaget. Ja, herr amtman, huru jag var till mods i detta ögonblick kan jag omöjligt beskrifva. Så länge dödsfaran hade stirrat en rakt stet, så länge man såg de blixtrande scherna och de upplyftade hästhofvarne fva öfver sig, så långe hade nerverna stått bi och man hade serverat sin kanon ikasom på exercisplatsen, utan att mucka 7 vända på hufvudet då jernbollarne 0 kring öronen; men nu, då allt var örbi, då vi åter hörde kyrassiererna rassla ned ir. höjder, då tycktes den ärliga spänning, i hvilken man befunnit g. med ens gifva efter, hjertat sjönk ned byxorna som man brukar säga, och själ och kropp blefvo slappa som en gammal sd. Jag kände tydligt att mina krafter inte alle kunna uthärda ännu ett dylikt an, och jag gick derför ett par steg bakom nin kanon för att dricka mig till litet kuage. Ni skratfar, stränge herr amtman; här den lugna kammaren låter det kanske igt eller — något annat; men då man på slag iltet, der man inte vet om. n nästa gonblick har hufvudet i be, der låter det helt annat; det kan jag örsäkra herr amtmannen. Mången bättre karl än jag har tagit sig n klunk på slagfältet, för att återupplifva ina lifsandar, och har derföre inte varit ågon backhare; således kan det väl också örlåtas mig. Jag gick således ett par steg bakom min