Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 maj 1866, sida 2

lassen och de mindre bemedlade öfverufvudtaget. Redan under närvarande förållanden är — synnerligen uti de större tiderna — deras antal stort, som endast enom stor sparsamhet och många umbäanden lyckas att bestrida de för deras ch deras familjers uppehälle nödvändiga tgifterna. IIVarje förhöjning i priset på fsförnödenheter är för dem en högst beinklig sak, såsom man ock kan finna af len ifver och oro, hvarmed sådana ämnen f dem afhandlas; och ofta kan en dylik tegring förvandla torftigheten till verklig öd och tvinga den fattige att afstå från le fi heqvämligheter och oskyldiga förtröelser, som han dittills icke nekat sig. ienom att för beständigt stegra priset på å mänga slags lifsmedel skulle staten göra leras lif, som redan är tillräckligt tungt ch bittert att bekymra menniskovännen, annu mycket tyngre och bittrare. Den, om sjelf aldrig lärt känna försakelser och umbäranden, den, som tillbringar sitt lif i x och öfverfiöd och vexlande njutningar, can ej göra sig en klar föreställning om wad den känner och lider, som måste antränga alla sina krafter för att hålla elänlet från sin torftiga boning, som måste mppbjuda hela sin tankekraft för att beäkna utgifterna så att de någorlunda öfrerensstämma med inkomsterna. Hvad mder då om han kan i sitt stånds sessionsrum framställa såsom en helt obedlig omständighet, icke det ringaste värd utt lägga någon vigt vid, det faktum, att, genom de ifrågavarande tullsatsernas antagande, priset på åtskilliga för de lägre liksom för de högre oumbärliga lifsförnödenneter måste stegras. Hvad som är en småsak för honom är en sak af fruktansvärd betydelse för den, hvars inkomster äro så små, att äfven med största sparsamhet nan näppeligen kan bestrida de oundgängigaste lefnadskostnaderna. Dertill kommer, att genom en sådan lifsförnödenheternas prisstegring, som ej åtföljes af förvöjning i arbetslönen, frestelserna till förrytelser måste bli starkare hos den fattire befolkningen i landet — något, som erfarenheten nogsamt bekräftar. Ått nya mot rättvisa och billighet stridande lagbud äro egnade att väcka hos den, hvars ckonomiska ställning de betydligt försämra, en bitterhet, som lätt kan antaga en samhällsvådlig natur, är en gammal iakttagelse, äfvensom att de, som genom sådana stadganden störtas i oförskylld nöd och elände, icke så sällan bli hågade att kränka statens lagar och framför allt eganderätten. Det vore derför i sanning bedröfligt, om den kamp, som förestår, skulle sluta med protektionisternas seger. Att jordbruksintresset är vigtigt, erkännnes villigt, äfvensom att det eger berättigade anspråk på att statsmakterna skola kraftigt befrämja det, men detta bör ej ske på den stora allmänhetens och i främsta rummes på arbetsklassens och de små kapitalisternas bekostnad. Skyddstullarnas förespråkare uppträda såsom vore endast dei besittning af den sanna patriotismen och den gre insigten, som hade de erhållit en särkilt gudomlig mission att frälsa landet från dess så länge profeterade undergång, men i sjelfva verket arbeta de, i många fall kanske omedvetet, på att göra allmänheten skattskyldig under enskilta personer liksom på att ligga hinder i vägen för utvecklingen och tillgodogörandet af landets materiella resurser. Det är öfvertygelsen härom, som föranledt framläggandet till underskrift af nedanstående petition i åtskilliga af hufvudstadens boklådor. Man ser neml. i konungens makt att vägra sanktion åtreaktionära riksdagsbeslut i tullbevillningsfrågan, för det fall att sådana skulle komma att framgå ur förstärkta statsutskottets voteringar, den sista möjligheten för samhället att räddas från återgången till ett system, som man ej trott om förmågan att åter dyka upp och göra sig gällande. Genom starka opinionsyttringar, sådana som den härigenom åsyftade; ej blott i hufvudstaden utan äfven i landsorten skulle åt regeringen beredas ett sannolikt välkommet stöd för dess uppträdande emot de protektionis försöken att förskaffa ett fåtal ekonomiska fördelar på den stora allmänhetens bekostnad. Petitionen lyder sålunda: Stormäktigste, Allernådigste Konung! Med anledning af frågan om stadgandet af inlörseltullar å lifsmedel, och då vi undertecknade icke skulle kunna undgå att beröras af sådana tullar, derest de blefve beslutade, anhålla vi und. att få inför Eders M:t anföra de hufvudskäl, hvilka synas oss tala mot en sådan åtgärd: då derigenom att afnämare, bland hvilka äfven befinna sig arbetarne ide sirskilda yrkena, tvingas att betala sina fernodenheter öfver vardet och det gångbara priset, en allmän höjning i lefnadskostnade ven med afseende på annat än lifsmedel, uppstår, utan att arbetsefterfrågan och arbetslonerna stiga eller några nya resurser for det allmänna forvärfvet uppkomma; då, enligt hvad statistikens uppgifter visa, dyr tid verkar ofördelaktigt på sedligheten och ansenligt ökar brottens antal: då genom konstladt höjda priser inom landet handeln och omsättningen försvåras och produktionen och konsumtionen minskas samt exporten till och varuombytet med utlandet inskränkas eller omjliggåras. enär dessa dekreterade priser icke kunna modifieras efter utlandets konjunkturer, då tullen alltid höjer dem öfver de i den fria marknaden gängse priser: då tullar å lifsmedel icke skulle kunna afhjelpa det betryck och den tillfälliga f.rlägenhet, hvari jordbruket genom financiella förhållanden befinner sig, och denna väg icke heller kan vara den rätta för aflyftandet af skatter och onera, som hvila på jordbruket mera än skäligt kan vara; men deremot dessa tullar skulle i hög grad orättvist och hjertlöst drabba icke blott jordbrukets och slöjdernas arbetare, utan hela massan af folket utan åtskillnad, således äfven dem som för armod äro från skyddsafgiftens erliggande befriade, fattiga qvinnor och späda barn och för hvilka alla höjningen i lifsmedelspriserna skulle blifva högst kännbar och vida mera an de välmående klasserna kunna för la sig — de facto blefve också de fattigas förlust större emedan de konsumera större qvantiteter af de artiklar, som skulle blifva föremål för tullbeskattning, under det de formognares konsså icke inskränkt till dessa födoämnen; och då slutligen skuddstullarna å lifsmedel af den tänkande delon af nationen betraktas med ogillande