Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 maj 1866, sida 2

OSV: Djupt ned i dalen staden Zirich, med sina välbyggda, hvita hus, af hvilka de ståtliga Polytechnicum ligger mig närmast. Till venster utbreder sig Zirichersjön, hvars ljusgröna, lugna yta nu återspeglar de kringliggande stränderna. Dessa höja sig småningom vågformigt uppåt (dock ej convext, såsom våra bohuslänska berg, utan concavt) intill dess de bilda en sammanhängande kam, som aftecknar sig i mjuka linier mot himlen. Denna formation, som är alldeles grön, bevuxen til stor del med löfskog, utgör den närmaste bakgrunden, som mörknar ju mera afståndet tilltager. Ofvanom och långt bortom denna uppstiger en ny kedja af bergsspetar, men de utgöra snöberg, hvilka nu glänsa i klart solljus. — Det är icke silfver, det är kristall, men med mattare eller arkare glans, i omvexlande dagrar och skuggor, som hvilar på den mörkgröna grunden. Öfver dessa kristallberg, med deras mångfald af spetsar, sväfva nu lätta Silfvermoln, som harmoniera med det glänsande snöfältet. Denna anblick upptager omkring en tredjedel af min vidsträckta synkrets från det rum, vid hvars fönster jag nu skrifver. Det är en underbart vacker syn. Jag borde väl hafva kompletterat min resa hit från S:t Gallen, men har i dag fört mera ett drömmande lif, och måste spart bringa detva bref på posten. I den mån jag hinner inhemta kännedom om de