Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 maj 1866, sida 2

Bref. (Från H.-I:s korresp.) Stockholm den 6 Maj. Man är temligen ense derom, att riksständens s. k. gemensamma örverläggningar ej tjena till serdeles mycket, ty en hvar representant har förut sin bestämda åsigt i den fråga, som öfverläggningen afser, och låter svårligen af ett föredrag eller par omvända sig till en annan åsigt. Man såg i Februari huru protektionisterna sökte få gemensamma öfverläggningar till stånd rörande Franska Handelstraktaten, men huru detta afslogs, emedan de ej ansågos tjena till något. Emellertid lyckades man denna gång få sin vilja fram, men jag tror knappast att saken gått för sig om inbjudning till sådana öfverläggningar utgått från ridderskapet och adeln, men att adeln antog en sådan inbjudning var klart, och när två stånd beslutit gemensamma öfverläggningar skola de också ega rum, såsom bekant. I den för hela landet så vigtiga konskriptionsfrågan höllos i Fredags afton kl. 5 dylika gemensamma öfverläggningar på riddarhuset. Hela salen var full, det var ju klart, och åhörareläktaren äfven. Landtmarskalken intog sin vanliga plats och till venster om honom satte sig hr Schwan — med Wasakommendörscrachanen på svarta fracken — och Nils Larsson med sin Wasastjerna; till höger erkebiskopen med guldkorset och biskop Annerstedt med dito, hvarjemte ståndens sekreterare togo plats vid samma bord. Fyra kanslister, en från hvartdera ståndet, sutto vid ett litet bord längst fram på estraden. Såsom bekant föres icke vid dessa ötverläggningar något protokoll, dock upptogos med snabbskrift de föredrag som höllos af medlemmar tillhörande adeln — jag känner ej af hvilken anledning. Statsrådets medlemmar ega tillträde till dessa öfverläggningar, men utom de medlemmar, som sitta på riddarhuset såsom representanter, såg man blott herr Bredberg. Bönderna sutto i klunga till höger längst ned från läktaren räknadt, eljest sutto rikets ständer blandade om hvarandra. Biskoparne Hultman och Flensburg sutto på de främsta friherrebänkarne till höger, och dessa herrars gyllene kors blänkte så grannt. Statsrådet Reuterskiöld öppnade föredragens rad. Det var ett torrt föredrag och kort också; naturligtvis förordade han K. M:ts förslag och det slut hvartill utskottet kommit samt uppmanade ständerna att omfatta detsamma. Kapten Hugo Raab, bekant från danska kriget såsom en af cheferna för ströfkåren, hade ett skriftligt föredrag, som nog var godt, men han förlorade sig i en massa detaljer, som blefvo trötvande; dock läste han anförandet serdeles väl. Derefter uppträdde vår bekante frih. Klinckowström. Han steg upp på bänken och började så här: Herr grefve och landtmarskalk, herrar talmän! Gode herrar och svenske män! Den låter ju riktigt kungligt den sednare delen af allocutionen. Friherren chevroterade något när han talade om de svenska krigarnes hvitnade ben kringströdda på Europas slagfält, men han blef snart naturlig igen och talade flytande i en hel timme, då och då kastande en blick i en liten annotationsbok. I början af talet begagnade han en liknelse, som väckte någon munterhet. Han liknade armn vid en menniskokropp: hufvudet vore generalitetet och gencralstaben; armarne och benen vore artilleriet, infanteriet, kavalleriet och genietrupperna; magen och bröstet helsooch sjukvården 0. s. v. Friherren trodde att bara man hade litet bättre ordnadt med hufvudet, så borde man ej vara så ängslig för de andra lemmarne. Af våra tidningar har ni redan inhemtat hvad friherren yttrade i sitt tal. Bönderna ropade bravo vid slutet deraf. Kapten Sten Leijonhufvud vid Svea gardet fick derefter ordet och lexade dugtigt upp ständerna, ty de vore just orsaken till armens släta tillstånd, och tidningspressen fick också sin beskärda del, ty det var den, mente tal., som hade satt i gång hvad han kallade impopularitetsfabrikationen — ett krångligt ord, vid hvars uttalande friherren flera gånger stakade sig, men det var ett kraftord — ett sådant der. med hvilket ,, man kan slaae en Tyr ihjel — och det måste använT TT LP ge