Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 maj 1866, sida 2

en liten skog dit hertigen äfven skickade en afdelning. Det var ett ruskigt väder kan jag säga herr amtmannen, ty det regnade som om himmelen hade varit öppen. Vi hade tagit på oss kapotterna; men det föreföll oss likväl kallt och ruskigt och vi voro just inte heller vid courage: åtminstone inte jag, och hvarför skulle jag förneka det? En menniska kan ställas till ansvar för hvad hon gör, men inte för huru hon är till mods. Om man bara gör hvad man skall, så kan man vara till mods hur som helst, derom behöfver ingen bekymra sig; det måste herr amtmannen sjelf medge. Nå ja! — Som jag nu stod så insvept i min kapott och först betraktade våra blanka kanonlopp, mot hvilka regnet alltjemt plaskade, och derefter kastade en blick till de midtemot belägna höjderna, så tänkte jag som så: Om Napoleon nu kommer så kunde han väl inte göra något klokare än att uppställa sin armt der uppe; då hade han oss midt framför sig. Knappt hade jag tänkt detta, nådigaste herr amtman, så ser jag någonting blankt sticka fram öfver höjderna, och då jag ser uppmärksammare dit bort märker jag att det är en massa bajonetter. Blixt och dunder! tänker jag, Napoleon är i alla fall en satans karl, det måste medges, — — och derefter kikar jag återigen dit bort för att se hvad det skall bli af. j Alltmer och mer bajonetter framvältade öfver höjderna, och fastän det ösregnade oupphörligt kunde man likväl tydligt urskilja genom den dimmiga luften infanteriet och kavalleriet, och då slutligen hela