Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 maj 1866, sida 2

löningen, och man icke desto mindre ej kan erhålla tillräckligt antal, då måste för fäderneslandets skull detta lindriga(!) tvång inträda, och det innebär då ett lagom straff för den bristande fosterlandskärlek, som härigenom, i trots af alla stora ord, faktiskt skulle ådagaläggas; ty huru mycket är allt detta värdt, om man ej för god betalning villunderkasta sig den ringa möda, som nödvändiga vapenöfningar fordra? Detta räsonnemang är så ytterst skeft, så barockt, att man har svårt att fatta, det den aktade förf. kan ha talat så på fullt allvar, ehuru ett skämt i en sådan sak af en person i hans samhällsställning väl ej är tänkbart. Anser hr G. N. verkligen, att om förslaget blefve lag, alla ynglingar i beväringsåldern, som ej hade lust att ingå i konskriptionsarmen, derigenom skulle ådagalägga en straffvärd brist på fosterlandskärlek? Då patriotismen kan ådagaläggas på mångfaldiga och, vi våga påstå, bättre sätt än derigenom att man gör sig till legoknekt med i de flesta fall god utsigt att bli ett slags proletär, torde hr G. N. vara den ende, som derför vill bryta stafven öfver dem, helst som nyare tiders erfarenhet visar, att Sverges unga män verkligen icke sky att för fosterlandets skull .,underkasta sig nödvändiga vapenöfningar. Genom att misskänna den väldiga kraft, som ligger i den patriotiska entusiasmen och i stället grunda sitt nationalförsvar på tvångets olycksbringande princip har mången gång en regering motverkat sina egna syften och fört landet till randen af dess undergång. Erfarenheten deraf gör att vi anse, att det första steget på den oriktiga vägen skulle vara en verklig olycka för landet, och att vi varmt önska, det den statsmakt, på hvars beslut frågans afgörande beror, ej måtte låta dåra sig af de sofistiska framställningar, hvarigenom förslagets anhängare sökt bereda det framgång.