Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 maj 1866, sida 2

,skatt, som från andra dylika skiljer sig! endast derigenom att den utgår i lefvande kraff. Nu heter det vidare, att ,,sta-: ten ej får från det fredliga samhället draga mera arbete och mera tid än som för ändamålet, försvarets försäkrande, är nödvändig eller öfver ett större antal sprida denna öfningstid (sic!) och derigenom göra den otillräcklig för alla. Och derför måste, menar författaren, den af styrelsen föreslagna förändringen vara , icke allenast icke orättvis, utan fordrad lika mycket af statens som af den enskiltes fördel. Men om värnpligten verkligen är en skatt, hvars erläggande ursprungligen tillkommer hvarje vapenför medborgare, huru kan då staten vara berättigad att af ömhet för det fredliga samhällets intressen godtyckligt inskränka den och befria somliga från den för att låta den blytung nedfalla öfver andra, öfver de i ekonomiskt hänseende minst lyckligt lottade af de ynglingar, som befinna sig i beväringsåldern? Att ej mera arbete och tid böra dragas från det fredliga samhället, än landets försvar kräfver, är fullkomligt riktigt, men högst oriktig är åsigten, att den lindring af värnpligtens börda, som de yttre förhållandena kunna föranleda, ej bör komma hvarje medborgare till godo. Men, skall förf. sannolikt invända, om öfningstiden sprides öfver ett större antal, blir den otillräcklig för alla. Der är detta, som skulle bevisas, och konskriptionens försvarare äro oss ännu skyldiga beviset derför. Landtförsvarskomiteen har sagt, att en folkbeväpning icke är en armå soch att den icke kan slå fienden. Men nu förhåller det sig så, att Schweiz, som icke eger några stående trupper, dock hittills lefvat i den öfvertygelsen, att idet eger en armå, och landtförsvarskomitåen i Sverge skulle säkert ej lyckas att öfverbevisa det om motsatsen, helst som otvetydiga tecken röja, att denna republiks mäktiga och eröfringslystna grannar anse dess armå för ett betydelsefullt faktum, som det ej är rådligt att förbise. Hvad som kunnat utbildas i Schweiz kan äfven genomföras i Sverge; om vi betviflade detta, skulle vi göra oss skyldiga till en stor orättvisa mot ett folk, som sedan urminnes tider utmärkt sig genom brinnande kärlek för friheten och fosterlandet liksom genom sina stora militära anlag. Vi äro fullt och fast öfvertygade, att om regerinIgen på ett kraftfullt och ändamålsenligt sätt befrämjade folkbeväpningens sak i vårt land, vi snart nog skulle ega en folkhär, som, lik den schweiziska, skulle kunna med hopp om framgång bjuda en dresserad legohär spetsen och som helt visst sskulle ådagalägga en högre grad af vapenskicklighet än den föreslagna konskrip(tionsarmen skulle kunna förete, då dess militära öfningar alltjemt komme att fortgå i stället för att inskränkas till en viss Tkort tid under hvarje år. Skulle icke detta långt bättre öfverensstämma såväl med statens som med den enskiltes fördel, trots hvad förf. i Positidningen påstår, än et af honom förordade förslaget, som afser att öka den stående armen med skaror af unga män, hvilka otur vid lottningen eller penningbehof samlar kring I famorna, liksom det — vi behöfva väl ej suprepa det — skulle stå ojemförligt bättre i samklang med rättvisans fordringar. Utskottet har modifierat det kungliga förslaget i flera punkter för att göra det antagligare. Så har det tillstyrkt fortfarandet af vapenöfningspligten för de beväringsynglingar, som ej komma att bilda den föreslagna konskriptionsarmen, och det har, för att så vidt möjligt är befrämja frivilliga anmälanden för inträde i densamma, föreslagit en ersättning åt dess soldater af en riksdaler rmt för hvarje vapensöfningsdag. Det anser möjligt, att följden plefve, att tillräckliga anmälanden komme att göra lottningen öfverflödig. Ett sådant antagande har dock föga skäl för sig, då svårigheten för beväringssoldaten att förskaffa sig den för lifsuppehället nödiga arbetsförtjensten under de fyra år han vore underkastad tjenstgöringspligten komme att verka i hög grad afskräckande. Genom latt ingå vid ett värfvadt eller indelt regemente kunde han bereda sig säker utkomst, men såsom soldat i den nu föreslagna armen finge han söka att förvärfva sig sitt dagliga bröd så godt han kunde genom tillfälligt arbete utan annan säker inkomst än den för de korta perioder, som voro bestämda för vapenöfningar. En annan författare i Posttidningen än den, shvars argumenter vi ofvan tagit i skärsskådande, hyser samma sanguiniska hopp som utskottet om att frivilliga anmälanden I skola förekomma lottningen, men tillägger med afseende på en motsatt eventualitet: Har man åter biudit goda och försvarliga