Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1866, sida 3

vidare hörande af sakkunnig person icke nödigt. att, då hr Keiller icke erhållit annan rättighet i afseende på ifrågavarande slipinrättnings anlaggande, aån den honom genom Magistratens i handlingarna åberopade beslut af 1544 meddelade, eller att öfver strandgatan anlägga en lös och flyttbar stockbro, så inrättad, att den för hvarje tillfälle, då sådant erfordrades, kunde läggas öfver vägen och genast efter begagnandet borttagas, Magistraten ansåge sig icke kunna, mot förekomna bestridandet, till herr Keillers ifrågavarande ansökning lemna bifall. Hr Keiller besvärade sig öfver detta beslut hos Kong. Bef:hde i länet, uti en den 19 Juni 1856 daterad skrift, af innehåll: att hr Keiller härvid ansåge sig endast behöfva åberopa hvad å hans sida i ärendet andragits och visats, enär det, både från juridisk och moralisk synpunkt sedt, vore tydligt och klart, att, då Magistraten, enligt beslut af den 14 Juni 1844, gifvit honom tillåtelse att anlägga ifrågavarande slip, på sätt han sjelf föreslagit, nemligen med en sträckning från Otterhälleberget till elfstranden, och ritningen öfver denna slip jemväl utvisade, att samma skulle genomskära kajen, herr Keiller medgifvits rätt härtill, emedan, om ej så vore, Magistraten väl bort antingen afslå hans ansökning om slipanläggningen eller bestämma, att den ej skulle få sträckas genom kajen; men att Magistraten då, likaväl som nu, och som hvarje förståndig menniska, i likhet med hvad öfversten von Sydow intygat, måste göra, insett, att med en sträckning af slipen öfver den tillämnade strandgatan, om än detta vore utförbart, ojemförligt större hinder å densamma för trafiken skulle uppstå, mot det om slipen genomskure kajen: att det väl ej kunde vara förenligt med den rättvisa, man hade anspråk att få åtnjuta af oväldiga domare, att först medgifva herr Keiller en rättighet, å hvars bestånd han förlitat sig, och sedan söka eludera densamma genom en skef och oriktig uppfattning af hr Keillers framställning om saken, samt icke ens deruti vilja inhemta sakkunnig persons hörande; att hr Keiller derföre gjorde sig förvissad, att Kong. Bef:hde skulle klart se saken från dess rätta sida, finnande det, för vidmakthållande af den rätt till slipinrättning, som hr Keiller meddelats, fordras möjlighet till dess utförande, hvilken möjlighet icke funnes, utan genom den af herr Keiller i kajen ifrågaställda genomskärning, som desto heldre bort kunna utan motsträfvighet för ett nyttigt företag beviljas, som kostnaderna derför, enda olägenheten, drabbade hr Keiller enskildt; att hr Keiller. ofvertygad, att detta vigtiga och angelägna ärende vunne den lugna och högsinta pröfning, som detsamma kräfde, trodde sig, för ändring deruti och bifall till anspråket om kajens genomskäring, icke behöfva att vidare deruti orda och såmedelst onödigtvis öka de redan nog vidlyft lingarna, helst för den opartiska utan s kart, att herr Keillers ifrågavarande emötas ann 1. hr Keiller bnogac tedda z, som öfversten delst resolution den 21 Juni 1856, vederbörandes förklaringar. I sådant afseende anförde Drätselkommissionen, uti skrift den 15 Juli 1856, bland annat; att, då hr Keiller syntes ligga så synnerlig vigt vid det exhibitum, som kommissionens sekreterare den 26 Mars 1844 meddelat å hans besvären vidfogade karta, kommissionen ansåge sig böra upplysa, att kommissionen hvarken då eller i annat tillfalle blifvit hörd eller behöft att höras i frågan om hr Keillers rätt att anlägga slip eller annan inrättning på ena eller andra stället af sina tomter, i följd hvaraf kommissionen ej heller haft behof att j taga kännedom af någon karta, som utmärkt sättet för en så beskaffad inrättnings anläggande, hvilket oaktadt, det visserligen vore möjligt, att den ifrågasatta kartan verkligen funnits bifogad hans kommissionen meddelade ansökning att få inköpa en tomt å Stora Otterhälleberget, hvilket ärende saf kommissionen handlagts den 26 Mars 1844, och hvaraf vore förklarligt, att kartan blifvit af sekreteraren på omförmäldt sätt påtecknad, oansedt den hvarken blifvit föremål för granskning eller funnes i protokollet omnämnd; att kommissionen kunde hvarken vitsorda eller bestrida, att herr Keillers obekantskap med språvå sätt han uppgifvit, vållat hans begäran att, rtygs upphalning från elfven till förenämnda tomt å Utterhälleberget, få bega sig af en lös och fiyttbar stockbro öfver den ade hamni stället för en kanal, som borde genomns bredd; men att, som någon annan letta afseende rken blifvit af herr ärd eller af Magistraten bifallen, än att vid tillfällen, då fartyg skulle upphalas till hans tillämnade slip å Otterhällan eller derifrån uttagas, få tvärs öfver blifvande hamngatan lägga en bro, som vore flyttbar och genast borde efter begagnandet åter borttagas, på det trafiken å gatan icke måtte lida något afbrott, det vore utan allt tvifvel, att hr Keiller saknade allt rättsanskpråk för gatans ifrågasatta genomskärning medelst en kanal; och att, hvad åter anginge hr Keillers föregifvande, att hans slipanliggning i annat fall blefve onyttig, så, oberaknadt den omständighet, att herr Keiller i detta fall endast hade att skylla sig sjelf, som sig ej bättre fåresett, tilläte sig kommissionen uttala den förmodan, att hr Keiller, som för 12 år sedan med behörigt tillstånd börjat det största och måhända dyrbaraste arbetet för slipanliggningen, eller hvalfvet öfver Badhusgatan, och omedelbarligen derefter ytterligare ett par mindre hvalf inne å sin tomt, men sedermera icke tillgjort det ringaste för slipanlaggningens fullfoljd, långt fore detta ofvergifvit hela planen, hvilket jemväl styrktes deraf, att hr Keiller under loppet af många år begagnat den emot blifvande hamngatan angränsande del af sin tomt, der railvägen till slipen skulle taga sin början, såsom varf för jernfartygs byggande; ett användningssitt, som svårligen lite sig göra hädanefter, under annat vilkor, än att gatan finge genomskäras af en intill varfvet löpande kanal; men att det syntes i sanning väl mycket begirdt, det staden, för att åt hr Keiller anskaffa ett varf och såmedelst befordra hans enskilda fördel, skulle låta sin så väl behöfliga hamn och lossningsplats förderfvas, destoheldre, som underhållningsskyldighet af den ifrågasatta kanalen med bro lätteligen kunde i en framtid falla staden till last; om nemligen en blifvande egare till herr Keillers ifrågavarande fastigheter saknade förmåga eller endast vilja att fullgöra de af herr Keiller åtagna förbindelser, då staden blefve tvungen att bekosta ett sådant underhåll, helst bron öfver kanalen skulle uppbära banan för den under anläggning jemväl varande jernvägen. Sedan Borgerskapets Äldste, uti skrift den 21 Augusti 1856, under åberopande af hvad de i ärendet förut anfört och med instämmande i Drätselkommissionens yttrande, bestridt allt afseende å besvären, blefvo handlingarna till Konungens Befallningshafvande af Magistraten ins nda med sk velse under den 25 Oktober 1856, hvari Magistraten, såsom utlåtande för egen del, åberopade öfverklagade beslutet och de skäl, detsamma innefattade. Enligt anteckning uti Konungens Befallningshafvandes diarium, inkommo handlingarna från Magistraten den 28 Oktober 1856, då ärendet alltså förelåg Konungens Befallningshafvande till pröfning; varande härmed ärendets andra period afslutad. (Forts.) tyg. Konungens Befallningshafvande infordrade, meBlandade ämnen. Efterlysning. I en utrikes tidning stod att läsa för någon tid sedan följande annons: Min äkta man, Abraham Nebel, strumpväfvare till professionen, har i dessa dagar öfvergifvit mig för att annorstädes bedraga någon fru eller flicka. Jag varnar derföre isymerhet alla strumpväfvare