Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1866, sida 2

af Ugglas, visade att ester 1809 man ej ifrågasatt denna konungens rätt, utan var det första gången som detta inträffade, när franska traktaten kom till stånd. Besluta ständerna denna tirad, sade tal., så återstår för regeringen ingenting annat än att stryka bort alla tullar; då blir det väl slut på striden. Derefter uppträdde den förskräcklige David v. Schulzenheim igen och uppmanade ståndet att ej genom något slags andlig servilism votera bort grundlagen för några individers skull, vore det också för de mest utmärkte. Regeringen och ständerna, yttrade denne snillrike talare, representerade dualismen i Zoroasters lära: striden mellan det goda och onda. Begripen J än eller hur? skrek han och sade sig med flit använda den store mästarens ord. Regeringen är våra dagars Ingjald Illråda, som ej tålde de sju fylkeskonungarne, utan bragte dem om lifvet; denna regering är en Illråda, som tager sig för att göra förändringar, men på ej formellt grundlagsenligt sätt. — Det är omöjligt att ihågkomma all den ofantliga mängd gallimathias, som den värde friherren i sitt tal uppdukade. Hr Åkerman, som länge gått och gronderat sig öfver att han ej vid sitt afskedstagande från presidentsplatsen fick en särskild mention för sitt ådagalagda nit, passade på att så godt han kunde klämma regeringen, och ansåg att K. M:t ej egde någon rätt att nedsätta tullarna. — Så kom frih. Klinckowström, den andre bålde riddersmannen, och med tillkämpad rörelse och med ordalag, som i början smått påminte om frih. Gripenstedt i ett af hans lysande föredrag i franska traktatsfrågan, utbrast han: Den stund är ändtligen inne då ridderskapet och adeln skall fälla sin dom i den frågan, huruvida svenska folket skall anses för ett fritt folk eller ej. Ett skallande skratt afbröt vid dessa ord hr friherren, men som han ej hör till dem som på minsta sätt låta förbluffa sig, så fortsatte han och tröttade ståndet länge och väl med att läsa upp utdrag ur alla riksdagsbeslut från 1810 rörande tullbevillningen. Frih. Rud. Cederström var också med om klämmen, ty han ansåg att regeringen icke egde någon den minsta rätt att nedsätta tullar. Hr v. Ehrenheim gendref protektionisterne i ett vältaligt föredrag och han uppläste ett stycke ur 1854 års konstitutions-utskotts utlåtande, der det talas om regeringens obestridliga rätt att kunna lindra skattebördor. Bland de talare, som 1854 varmt uppträdt för denna konungens rätt, var också samme friherre R. Cederström, som nyss yttrat sig. Man började skratta på alla håll och baren Cederström såg mägta förlägen ut. Innan diskussionen var slut förklarade baron Cederström till allmän munterhet, att han den tiden varit så tveksam så ...— Grefve Henning Hamilton väntar alltid till en debatts slut, för att kunna vara en kraftig Ille faciet, så äfven nu. Alla voro tysta, när den kalle mannen fint och poleradt framförde sina tankar: Grundlagens ord vore otydliga, på lika goda skäl som frihandlarne påstådo att konungen eger rätt nedsätta tullar, kunde motståndarne bevisa, att konungen icke eger denna rätt. — En mängd andra talare än de här nämnda uppträdde för och emot. Utgången känner ni redan, samma gemena otur förföljde protektionisterne nu som förut. Jag nämnde här ofvan frih. Cederström; han väckte, som ni påminner er, en kuriös motion om anslag af 500,000 rdr till uppförandet af ett stort hotell, der alla ministrarne skulle få möblerade boställsvåningar. Statsutskottet afstyrkte sans phrase denna motion. Då utskottets utlåtande i denna punkt förekom till afgörande, var baron Cederström närvarande och begärde ordet. Han sade, att det ej förvånat honom, att statsutskottet under dessa bistra penningtider afstyrkt motionen. Hans mening med den hade egentligen varit, sade han, att för en tid, då penningen komme att spela en så vigtig roll (skrattsalvor), bespara statens högs e embetsmän obehaget af alltjemt stegrade hyror, och vid de blifvande täta minister-ombytena skulle, om boställen, och dessa möblerade, funnes tillgängliga, regeringen slippa få så många bleklagda nej, då hon vände sig till personer för att förmå dem taga plats på vakanta ministertaburetter. — Ni skulle bara ha hört den karamellsöta ton, hvari den trots sina år ännu ung .omlige kammarherren läspade fram dessa ord. Stackars baron! Hvarför har regeringen ej gjort dig till landshöfding? — Baron Cederström är alltid första sommarfågeln på Ricdarhuset: hög, gulprickig netteldukshalsduk, Alimaviva-kappa från 30-talet — så der sprättigt har baronen nu uppträdt hela fjorton dagarna. Ingenting sätter hr Schwan så i misshumör som när ledamöterne af vällofl. ståndet begära den ena voteringen efter den andra, eller komma med krångliga förslag som skola redas och uppställas. Nyligen under behandlingen af en af hufvudtitlarne uppställde ståndet yrkanden i mängd och begärde votering och till på köpet votering om kontraproposition. Nu var hr Schwans tålamod slut. Det var då ett välsignadt voterande, utbrast han, är det allvar att vi nu igen ska votera... å, gudbevars, är det så att her1— 2 11