Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1866, sida 2

— Åh, urskulda er inte, inföll Wande leende, — jag har gissat er afsigt reda de första timmarne af vår sammanvarc och med afsigt har jag varit så utförlig mina skildringar. — Ni tillåter mig det således? frågade jag glad och räckte min värd handen öf ver bordet. — och hvarför inte? frågade Wande tillbaka samt fattade min hand, — jag lemnar er icke blott tillåtelsen utan ä1 äfven beredd att, sedan ni slagit er ro och vill börja arbetet, ställa mit manuskript till ert förfogande. Men ett vilkor! Min Jeanette är berättelsens hufvudperson och måste såsom sådan skildras med tillbörlig värme. — Jag? frågade fru Jeanette med den täckaste förvirring. — Ja, du mitt barn, försakrade Wandel muntert, i det han ömt lade sin arm omkring sin makas hals. — Men huru kan en stackars indianflicka vara hufvudpersonen i en bok? fråsade hon alltjemt förlägen, — ja, om jag hade gjort något ovanligt och derigenom utmärkt mig; men jag har ju ej gjort någonting annat än älskat och ärat min man öfver allt annat. — Och lycklig gör du honom äfven, fortfor Wandel; — men lugna dig, mitt goda barn, vår vän vet nog hvad han har att göra; han skrifver vår historia — — — Och ni ger boken dess titel, afbröt jag honom och vände mig till hans maka. Fru Jeanette betraktade-mig en stund öfverraskad och tankfull; men plötsligt slänste hennes herrliga ögon. — Kalla bo