Rättegangsoch Polissaker. (Från Norrköping.) Om mordet, som föröfvades d. 18 dennes å en loge vid de s. k. Ladubackarne och som äfven var förenadt med rån har ransakning fårevarit med mördaren, förro d en Erik Magnus Nilsson, som angående mordgerningen berättade: Han hade namnde dag omkring kl. 9—10 på förmiddagen, å en krog vid Nya torget sammanträffat med förre torparen Abraham Larsson från Leonardsberg i Östra Eneby socken, med hvilken han förut egde bekantskap. Återseendet firades af de båda ssallbr derna med intagandet af åtskilliga supar, dervid Larsson uppträdde som Wohlthater. Efter omkring en timmas pokulerande på krogen skiljdes de åt och sammanträffade åter med hvarandra ej förran omkring kl. 3 på eftermiddagen å marknadsplatsen utom Norr tull, der kreatursmöte då egde rum. Här gingo de, på Nilssons uppmaning att s ka skydd undan regnet och ovödret, in i en loge straxt intill, belägen å de s. k. Ladubackarne. Båda voro då berusade och försedda med brinvinsflaskor, hvilka efter inträdet i logen ytterligare anlitades. Sedan de en stund ömsevis supit ur hvarandras buteljer, skulle Larsson, enligt Nilssons uppgift, hafva ryckt sin butelj, den Nilsson då hade för munnen, från denne under yttrande: sup ej ut alltsamman och dervid fattat Nilsson om strupen. Nilsson hade då med buteljen i vredesmod slagit Larsson i hufvudet, att denne dervid förlorat sansningen, och då han efter en stund hörde att Larsson jemrade sig tilldelade han honom oupphörligt slag på slag tills döden foljde. Då likväl den medikolegala undersökningen af liket gaf vid handen, att något hvasst instrument blifvit begagnadt vid mordets föraäfvande, fann domaren denna Nilssons uppgift ej tillfredsställande, hvarföre han uppmanade honom att bekänna, det han vid mordgerningen begagnat knif. Härtill nekade dock Nilsson på det bestimdaste, efter all anledning firmodande att straffet då för honom komme att blifva skirpt. Sedan likval domaren i allvarliga ordalag uppmanat honom att bekanna huru vid brottets ferofvande tillgätt och då det vore uppenbart att knif dervid blifvit begagnad, erkände slutligen Nilsson, såsom det syntes utan någon synnerlig ånger, att han först slagit till Larsson med buteljen, hvarvid denne afsvimmat, och sedan ur stickan på honom ryckt till sig hans knif, hvarmed han sargade honom i hufvudet och tet tills han såg att mannen var död. Derefter rånade Nilsson liket. Först tog han den mördades portmonnå, hv funnos 2 rår och några kopparslantar, derefter tillgrep han klockan och ett nastan nytt forskinn, som den mördade hade på sig, och slutligen afdrog han den d dades stöflar, som voro försedda med serdeles långa skaft att begagna utanpå byxorna, och pådrog sig dem sjelf i ställ stade han halm öfver liket och gick sina firde, medtagande de Larsson tillharige ofvannamnde effekterna. Nilsson uppgaf, att mordtankarne uppstått hos honom först efter intridet i logen, och hade dels ett gammalt agg till Larsson, dels begäret att åtkomma dennes tillhörigheter varit drissjedern till mordets begäende, hvarvid äfven ruset spelat en framstående roll. Den mördade var en några och sextio års gammal man och efterlemnar hustru, med hvilken han ej lärer lefvat i bästa förhållande. — Ransakningen förklarades afslutad inför poliskammaren, hvarefter målet förvisades till rååhusrätten.