Bref. (Från Hand.-Tidn:ns utgifvare.) Berlin den 25 April 1866. När jag i afton skrifrer sker det egentligen blott för att uppfylla min pligt såsom korrespondent. Någonting af vigt har jag ej att berätta, och det lärer väl vara mindre brefskritvarens fel än händelsernas, som ej låtit någonting hända. Det politiska räsonnemanget för dagen inskränker sig till att visa, å ena sidan, att ju Preussen ändock haft rätt deri att Österrike rustat, eftersom Österrike åtagit sig att draga sina trupper tillbaka, hvadan alltså Preussen vunnit den moraliska segern; hvaremot å den andra sidan anmärkes, att denna seger icke är mycket att berömma sig af, då ställningen är alldeles oförändrad, d. v. s. den Slesvig-Holsteinska frågan lika olöst som någonsin. Den förra meningen förfäktas af regeringens organer, den sednare af den liberala National-ZLeitung. Äfven i denna sak besannar sig emellertid, att det ärligaste och öppnaste försarandet är äfven det klokaste. Österrike har visserligen haft rätt deri, att det aldrig( jort några rustningar, såtillvida som det ej inkallat något nytt manskap, ej gjort något hästuppköp, m. m. Men Österrike har dock verkligen vidtagit hotande åtgära der och de hafva legat deri, att trupperna blifvit förflyttade till orterna för sina reserver, der de kunnat på mycket kort tid kompletteras. Och detta hade Österrike aldrig behöft förneka, ty det hade kunnat öppet erkänna dessa försigtighetsmätt. hvilka voro fullkomligt motiverade af grefve v. Bismarcks hotande språk. Nu vann denne herre hvad han dermed afsåg, nemligen att Österrike likväl tog det första steget i en riktning, som kunde tolkas såsom agressiv. Frågan om Elbehertigdömena är emellertid, såsom sagdt, lika olöst som någonsin, och Europas stämning under de händelser, som nyligen passerat, lärer väl hafva öfvertygat grefve v. B. derom, att de stora makterna, ifall saken komme till en kongress, aldrig skola medgifva hertigdömenas införlifvande i Preussen. Hr v. B. skulle dock troligen vara villig till vissa offer för ett sådant mål, t. ex. Nordslesvigs återlemnande åt Danmark. Kanske blir detta utgångspunkten för den nu stundande politiken, ehuru den möter stora hinder i de tyska mellanstaternas farhågor för Preussens förstoring och deras ifver att derföre få Augustenburgaren till hertig i det ,,meerumschlungna landet, en mening, som naturligtvis Österrike måste understödja. Vunnes emellertid Frankrike, England och Ryssland för denna plan, så komme den väl att gå i fullbordan, och Danmark erhölle åter hvad detsamma rätteligen tillkommer. Härmed vore ock, åtminstore för den närmaste framtiden, Danmark räddadt från vidare inkräktningar, en omständighet som måste anses vara af högsta vigt för dess tillvaro såsom en egen och sjelfständig stat. Det vore väl ej omöjligt för Sverges regering att kunna deltaga i en sådan bemedling, när vi kunna det göra utan egennyttiga biafsigter. Berlin eger i den s. k. Wagnerska samlingen uti Konstakademiens hus en rätt vacker samling af moderna oljemålningar. De utmärktaste taflorna hafva dock utgått från belgiska mästare, bland hvilka Gallait intager hedersrummet, genom den förträffliga kompositionen: grefve Egmonts sista stunder. En liten tafla finnes här ock af Horace Vernet. En ny, större tafla af Carl Friedrich Lessing: Huss framför bålet, är af en gripande effekt. Martyrens bild, i bedjande ställning, med hufvudet halft lutadt mot höjden, och med en blick strålande af religiös hänförelse, eger sin motbild uti en fet kyrkans man, som kallt, om ock med en viss nyfikenhet, betraktar skådespelet. Å ena sidan vänder sig en folkhop, med tillbedjande beundran, mot den fromme läraren; å den andra stå krigsknektarne, angelägna att utföra den heliga kyrkans befallning. Vid bålet svänga råa bödelsdrängar sina facklor. — Taflan utkommer troligen ganska snart i gravyr. Här råda herrliga vårdagar. I den stora parken utanför Brandenburgerthor knoppas träden och en mängd af buskar stå redan klädda i vårens grönska. I den zoologiska trädgården hafva papegojorna blifvit uthängda i det fria, der de helsa den inträdande vandraren med gälla rop. Aporna dväljas ännu inom hus, likasom ock lejon och tigrar. Äfven den stora elefanten står ännu under tak i sitt bås, der han likväl visar många vackra konster. Deremot simma änder, svarta svanor och hundratal af andra simfoglar i sina dammar; de fina rådjuren, den vemodigt blickande Laman, de klumpiga grymtoch bisonoxarne fröjda sig i det fria ät våren och sommarvärmen. Trefligast äro dock de stora björnarne, af hvilka en, utaf jättelika dimensioner, vunnit en serdeles färdighet att, der han sitter på bakbenen, med framtassarne klumpigt slängande i luften, gripa i flykten de bröd, som kastas åt honom. Berlins Zoologiska trädgård saknar visserligen många sällsynta djur, som finnas på andra ställen, t. ex. giraffen, flodhästen, m. m., och eger blott mycket tarfliga aqvarier, men parken är både stor och vacker och djuren tillräckligt många att bereda