Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 april 1866, sida 2

— Den käre, gamle mannen, sade jag omedvetet, sedan jag hade slutat brefvet och äter såg upp mot Wandel. — Och likväl är detta bref endast ett svagt återsken af hans väsen sådant det verkligen var, tillade min värd på sitt egendomliga, intagande sätt; — visserligen har han skrifvit huru och hvad han tänkte, men man måste höra ljudet af hans röst för att kunna uppskatta hvilken obegränsad välvilja, hvilket vekt hjerta, och hvilken orubblig trofasthet och kärlek fanns under den gamle, ärrige krigarens sträfva yta. Gerna hade jag önskat återse honom ännu en gång och öfverraska honom i hans patriarkaliska verksamhet på jägmästaregården, men omständigheterna förbjödo ens den aflägsnaste tanke på ett dylikt företag. — Från dervarande myndigheters sida skulle jag ej mera hafva rönt något obehag, emedan jag hade kunnat åberopa den utfärdade allmänna amnestien, men dels skulle mitt raka knä hafva försvårat resan, dels voro under min förmyndares lifstid mina medel ännu ganska inskränkta. Och dessutom kunde jag ej bereda hustru och barn den sorgen att skilja mig under så lång tid från dem, oafsedt att en längre skiljsmessa från de mina äfven hade varit en lika så stor uppoffring för mig. Tillochmed min gode, gamle förmyndare skulle ej hafva gillat ett dylikt beslut. Nu tänker jag å indre på n Gen 1 14 Rben med sina herrliga stränder ännu alltjemt föresväfvar mitt minne, skulle jag väl icke återfinna honom. De intryck, som