Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 april 1866, sida 2

Vid dessa ord strök Wandel med handen öfver sin panna, likasom för att återkomma rån det förflutna till det närvarande, och lerefter fyllde han med det perlande Kaaubavinet de framför oss stående glasen, wilka så länge hade stått orörda. — Här är mitt hem, började han högidligt, — här vill jag lefva och blifva besrafven sedan min timma en gång slagit. Ivad jag af innersta hjerta sjöng vid Rhen, lå vandringslusten vaknade i mitt bröst och ungdomsfriska kamraters armar höjde le fyllda bägarne, det upprepar jag äfven vär med tacksamt hjerta: Med honom går kärleken troget i hand )ch gör till hans hembygd det aflägsna land! Glasen klingade. Med honom går kärleken troget i hand )ch gör till hans hembygd det aflägsna land! pprepade jag, och vi tömde glasen. Wandel hade plötsligt blifvit tystlåten; lock förorsakades hans tystnad ej af nåon sorglig eller vemodig sinnesstämning, y i det hans blickar riktades genom beråns ingång mot boningshuset, framför vilket fru Jeanette och hennes dotter just oro sysselsatta med att gifva det kackmde fjäderfit sin qvällsvard, märkte jag tt hans ögon vidgades och ur dem fram3 åt 7 enl och Forter