Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 april 1866, sida 2

Några af dem hafva under sin oaffåtligkamp mot förhållanderna säkert glömt sir glada ungdomstid och sina muntra ung domsvänner. Andra åter, som hunnit til höga, inflytelserika embeten, skulle blyga öfver att en gång hafva stått på förtrolig fot med den politiske förbrytaren och e gerna låta den anspråkslöse vinodlarer påminna dem om det ungdomliga lättsinnets gyldene dagar. Ja, ja, tiderna hafv: förändrats och menniskorna med dem; äf. ven jag har ju icke förblifvit densamme och hvem vet om det vördnadsvärda Dra chenfels ej skulle förefalla mig mindre, der stolta Rhenströmmen smalare än de mi föresväfva mitt minne. Och likväl lefver någon der, som skulle känna sig lycklig vid att återse mig; jag menar den arme Anton. Den trogna, är iga menniskan är nemligen för enfaldig utt glömma en ungdomsvän eller undfångna välgerningar. Äfven fröken Brisselbach skulle kanske cänna igen mig, om hon ännu befinner sig land de lefvandes antal; och om jag då verättade henne att hennes förutsägelse okstafligen gått i fullbordan, huru stolt ulle ej den arma varelsen då blifva öfver in siareförmåga! Och ett märkvärdigt sammanträffande det verkligen att slutligen faderns väna lotter, min arma Johannas syster, följde nig till altaret. va anat det? SIumpen inni vers, i en 12 ippfylid af ungdomligt öfvermod trodde nig finna en profetia, såsom en välberäkad uppenbarelse af ödet. Ä