Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1866, sida 3

pas lika för alla. Handlande. Blandade ämnen. Godsegaren och arrendatorn. För ett par år sedan under jagten hade baron de J..., som om sommaren bebor ett slott i Touraine och om vintern sitt hotell vid rue St. Dominique i Paris, bjudit åtskilliga af sina vänner att jaga hare på hans egor. Jagten blef ymnig, och under det herrarne firade sina triumfer vid en präktig aftonmåltid, anmälde man för baronen att en af hans arrendatorer önskade tala med honom, — Låt honom komma in, sade baronen, och den hedersmannen inträdde med alldeles förstörd uppsyn och ytterligt upprörd. — Ack, min Gud, hvad har da handt er? utropade slottsherrn med fruktan och deltagande. — Jo, det är på det viset, hr baron, att ni har gjort en förbaskad odeläggelse hos mig med edra hundar och vänner, och hvilket förorsakar mig stor skada. — Och huru högt uppskattar ni denna skada? frågade baronen. Arrendatorn eftertänkte ett ögonblick, och svarade sedan alltjemt räknande på sina fingrar: Bah! jag uppskattar allt detta till åtminstone en god femhundrafranessedel. — Godt, min vän, ni betalar mig 500 francs mindre på nästa termin af ert arrende, ty det är icke mer än billigt att jag godtgör den skada jag förorsakar, sade baronen, bjudande ett glas vin åt sin arrendator. Denne, helt förtjust öfver resultatet af sin framställning, drack för sin godsherres välgång och återvände hem till sig. Häromdagen kom arrendatorn åter och sökte baronen, men denna gången i hans hotell vid rue St. Dominique. — Nå, min Gud! hvilket ärende för er till Pa utbrast baronen med stor öfverraskning; det är första gången som ni kommer hit, tror jag, och det kan inte vara för att klaga öfver nya skador som jag förorsakat på er mark, efterom jag under ett år varit borta från Frankrike. — 0. hr baron, det är just motsatsen! ropade den hederlige landtmannen; jag gifter min dotter med en junker från Paris, och det är orsaken hvarföre jag kommer. Sedan, tillade han, förläget vändande på sin hatt, sedan... emedan såsom att jag har ett par saker att lemna er. Och efter att ha nedlagt sin hatt på golfvet framhöll han en korg och ett papper för baronen. Korgen innehöll en ypperlig höna; papperet var en sedel på 500 francs. — Hvad är det här för slag? frågade baronen på det högsta öfverraskad. — Jo, de en höna, som mor har låtit göda till ära för ers nåd, och penningarna, det är vår skuld till er, svarade arrendatorn okonstladt. Då jag fordrade penningar af er, trodde jag att jag lidit skada; men skörden har tvärtom varit god, bättre till och med än förra året; då tinkte jag att de här penningarna inte tillhörde mig, utan er, och jag åter dem således till er med många tacksägelser. Baronen tog sedeln som erbjöds honom af denne hederlige man, som fann denna så redliga handling helt enkel. Han steg upp för att inlägga den i sin skriflåda och framtog en annan sedel, hvilken han med vänlighet räckte åt arrendatorn. — Detta är min bröllopsgåfva till er dotter, sade han, och jag tillägger densamma de uppriktigaste önskningar för hennes lycka! — Gåfvan var en sedel på 1,000 francs. Bidrag till björnens naturalhistoria. (Meddeladt Wenersbörgs Tidning). Under skördetiden för ej 50 år sedan — då ännu fyrfota björnar funnos på Dal — förhärjade en björn sädesfältet för bonden A. II. i Heden, Dalskogs socken. För att blifva af med den objudne gästen, beslöt han att gifva nalle ett skott. En dag efter somedgången begaf han sig derföre åtföljd at sin dräng till sädesgärdet. För att kunna freda sig för björnens anfall, i den händelse han genom skottet endast skulle blifva sårad, öfverenskommo de att uppklättra i en ask i närheten af den snesade (reade) säden. Sedan de suttit en stund i trädet, fingo de höra att björnen nedbröt snesarne, och snart upptäckte de nalle, sysselsatt med sitt olofliga forehafvande. När björnen kom inom skotthåll, ville A. H. med sitt muskedunder gifva den objudne fråssaren en lämplig varning; men drängen höll då handen öfver krutpannan på geväret och bad sin husbonde för ,,allt i verlden att ej skjuta på bje nen, emedan han påminde sig att nalle äfven var en snäll klättrare. Efter någon öfverläggning huru med saken skulle forehafvas, afstod II. från sitt uppsåt. Nalle fick sålunda obehindradt stilla sin hunger, hvarefter han begaf sig åt skogen. Sedan skyttarne således sågo sikra, begåfvo de sig ur asken, för att hemma något beqvämare kunna hvila sig till den snart inbrytande dagens arbete. Pafoljande afton beslöto arneatt upptända en större eld på sädesgärdet, för att dymedelst skrämma nalle. Sedan elden blitvit väl upp, uppklättrade de åter i den omtalade asken, tt derifrån kunna iakttaga huru björnen skulle lla sig. Nalle kom snart efter gammal vana fram. Då han fick se den oväntade elden, tog han efter liten besinning en snes i sin ludna famn samt gick liksom andra ,tvåfota björnar och kastade densamma på elden. På samma sätt vandrade den ena snesen efter den andra på ,offerbålet. Emedan de nu ej hade sin muskedunder voro björnvaktarne nödsakade att med harm åse den rysliga ödeläggelsen af säden på det fråsande — tiondealtaret:. När björnen slutligen hade li tröttnat med sitt arbete, lunkade han brummande åter till skogs. — Om björnen, för att få varma sig eller släcka den omtalade elden, företog sig nidingsverket, torde kanhända kännare kunna uppa om. ved i en familjegraf. Under denna rubrik beättades nyligen efter Jönköpingsbladet en historia om en bonde, hvilken hade blifvit narrad att nedkasta ett lass ved under Lunds domky I anedning häraf yttrar Malmö Handelstidning: Detta r blott ett uppkok på en tilldragelse i Lund för irka 60 år sedan. En dåvarande student, vid namn Barfot, son till en professor samt en ovanlig muntergök och spektakelmakare, uppköpte nemligen ved af en hel fora bönder samt narrade dem att nedkasta veden genom gluggarne vid östra sidan af Kraftskyrkan, hvilken då var tätt omsluten af hus och byggnader och hvilken han inbillade bönderna vara hans vedkallare. Under aflastandet smög B. sig bort, och då bönderna slutligen erhållit kunskap om deras misstag samt efter mycket besvär lyckats att få tillgång till Kraftskyrkan, höllo de på att råka i slagsmål om veden, som var kastad i en enda hög, då denna ånyo skulle delas dem emellan. — Samme B. råkade under en jagt att med eller utan afsigt skjuta ihjäl sin jagtkamrat samt blef för denna bragd halshuggen vid Dalby. Detta var den första dödsdom, som Carl Johan underskref, samt ville härmed statuera ett blodigt exempel, anande kanske revolutionära tendenser i hvarje enskild tilldragelse, ehuru denna grymma dom alltid varit ansedd som en hård orättvisa. Den gamle fadren lär aldrig hafva erhållit kunskap om det olyckliga öde, som sonen undergick. Ekonomiskt 1 ja