Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1866, sida 1

lerrns eder och dylika kraftuttryck, hvilka han hörde väl tjugo gånger om dagen, och lerjemte icke allenast orden utan äfven den skorrande ton hvarmed de utskickades verlden. Öfver det sednare förklarade öfverstelöjtnanten för mig sin synnerliga tillfredsällelse, emedan han derigenom var i tillle att fritt sjunga ut och, i fall hans Lisette verkligen råkat höra honom och under antydan om skärselden förebrådde honom hans råa soldatmanr, lägga alla de syndiga uttrycken den gudlöse Jakob till last. Dessa voro således de husliga förhållandena på jägmästaregärden, der den gamle, trohjertade krigaren ända till slutet af sina dagar utgjorde den verksamma och välgörande medelpunkten. Att Anton hade funnit ett så lyckligt hem på jägmästaregården var äfven i et annat hänseende en stor fördel för honom Ty hvem vet om han ej, i händelse har hade stannat i sin moders hus, äfven hade gått under i den förfärliga katastrof, son drabbade den ensliga hyddan eller snarardess innevånare. Under de första veckorna efter min flyk herrskade således i Antons föräldrahydd: ett derstädes förr okändt öfverflöd. Me icke blott der utan äfven i de kringlig gande krogarne, hvarest den illa känd Anders numera alltid uppehöll sig, erhöl man de ovedersägligaste bevis att han e saknade penningar, och att han aldra mins förvärfvade dem genom sin arbetsamheHan spelade, han firade vilda nattliga 9161 med sina likasinnade, han föranlcade blo diga slagsmål, och derunde: nde ha så öfvermodigt om sin rike4