Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1866, sida 1

ch sjäderfät, han skaffade fram köksved, an skötte min förmyndares pipor, hvilka pptogo en hel hylla, och enligt hvad den samle herrn sjelf försäkrade i ett af sina ref till mig, hade Anton uppnått en skickighet i pipstoppning, som tillochmed skulle hafva tillfredsställt gamle Bliicher, .,salig i iminnelse. Uret, som jag skänkte honom vid vår kiljsmessa, hade han enligt mitt råd lemnat i förvar hos öfverstelöjtnanten. Denne appdrog det regelbundet och upphängde let i sitt arbetsrum, så att Anton i förbisående alltid kunde betrakta det och hvarje sång fägna sig åt sin rikedom. Öfverhufvud betraktade den gamle gode herrn både den trogne gossen och hans korp, hvilken beständigt följde honom under eder och skymford samt lefde på nåorlunda god fot med hundarne och själeriit, som ett slags testamentarisk gåfva af mig. Jag föreställer mig lifligt hur han behandlade honom på sitt godmodiga sätt, stundom inlät sig i ett samtal om mig och med användande af alla möjlige militäriska eder berömde honom för hans kloka och tappra uppförande gent emo fienden. Den arme, ärlige Anton deremot, hur måtte han ej hafva fröjdat sig och bemö dat sig att bevisa sin välvillige herre si tillgifvenhet och tacksamhet. Korpen var naturligtvis den tredje i dett förbund och lärer hafva svurit i kapp me öfverstelöjtnanten samt skrattat ikapp me Anders. Det kloka djuret hade nemligen, efte hvad min förmyndare meddelade mig, til största fasa för hans fromma Lisette, gan ska snart lärt sig utantill alla den gaml